»Gud i himlen!» utbrast jag. »Vem kan väl tänka på brott i förening med dessa gamla ärevördiga boningar?»
»Mig fylla de alltid med en viss fasa. Det är min fulla övertygelse, Watson, grundad på egen erfarenhet, att de sämsta, uslaste återvändsgränder i London ej varit skådeplatsen för så mycken synd och skam som den sköna, leende landsbygden.»
»Du riktigt skrämmer mig!»
»Men skälet ligger ju i öppen dag. Trycket av den allmänna meningen, ängslan för 'vad folk skall säga', kan i staden uträtta mycket mer än lagens hot. Det finns ingen gränd så usel, att ej ett plågat barns skrik eller slaget av en drinkares hårda näve kan uppväcka grannarnas sympati och ovilja, och rättvisans hela maskineri är så nära — ett enda ord kan sätta det i rörelse, och det är ej mer än ett steg mellan brottet och fängelsecellen. Men se på dessa ensligt liggande hus, till största delen bebodda av människor, vilka ha föga eller ingen kännedom om lagarna. Tänk på de djävulskt grymma gärningar, på all den synd och skam, som där år efter år utövas, utan att någon har den minsta aning därom! Hade den unga dam, som nu vänt sig till oss med bön om hjälp, tagit emot en anställning i Winchester, skulle jag ej fruktat för hennes säkerhet. Det är de fem milen ut på landet, som komma mig att ängslas för henne. Fast det är ju tydligt nog, att hon ej är hotad till liv och lem.»
»Nej — om hon kan komma in till Winchester och träffa oss, så — —»
»Ja visst — hon har ju sin frihet.»
»Vad kan väl ha hänt, då?»
»Jag har utfunderat flera förklaringar, av vilka var och en skulle kunna passa in på de fakta, vi känna till. Men om någon av dem är korrekt få vi först veta, sedan man meddelat oss vidare upplysningar. Nå ja — där ha vi nu domkyrkans torn, och miss Hunter väntar säkerligen på oss.»
Svarta svanen är ett gammalt välkänt värdshus vid High-Street, ej långt från bangården, och där funno vi den unga damen väntande på oss. Hon hade tagit ett trevligt litet rum, och vår lunch stod framdukad.
»Så snällt av er båda att komma!» sade hon ivrigt, »jag är så glad att se er. Jag visste rakt inte, vad jag skulle göra — nu kan jag få både råd och hjälp.»
»Säg oss, vad som hänt!»
»Det skall jag visst göra, och det måste gå med fart — jag har lovat mr Rucastle att vara hemma igen klockan tre. Han gav mig lov att resa in till staden i morgse, föga anande vad mitt ärende var.»
»Berätta oss nu allting i den ordning det skett», sade Holmes, i det han sträckte sina långa ben fram mot eldbrasan och beredde sig att höra på.
»Först måste jag säga, att jag på intet sätt blivit illa behandlad av mr och mrs Rucastle — det är endast rättvist att medge det. Men jag kan ej förstå mig på dem; jag känner mig ganska orolig och betryckt.»
»Vad är det ni ej kan förstå?»
»Orsaken till deras uppförande. Men jag skall tala om det i ordning. När jag kom dit, var mr Rucastle mig till mötes och hämtade mig i sin dog-cart. Hans hem är, som han sagt mig, mycket vackert beläget, men själva stället är just ingenting att tala om — det är ett stort fyrkantigt hus, vitrappat, men illa medfaret av väder och vind. Det är på tre sidor omgivet av skog; på den fjärde sidan ligger en äng, som sluttar ned mot stora landsvägen till Southampton. Denna lilla äng hör till huset, men skogen runt om är en del av lord Southertons djurgård.
»Min principal kom, som sagt, själv och hämtade
