»'Mitt ärende hit kan möjligen fylla din ficka', svarade karlen. 'Du har ju två hästar, som ska' tävla om Westonpriset, Silver Blaze och Bayard? Giv mig en ordentlig 'tip', och du ska' inte förlora på saken. Är det sant, att Bayard kan ge den andre hundra meter på milen och att hela stallbetjäningen håller på honom?'
»'Jaså — ni är en sidan där fördömd spion!' utbrast pojken. 'Jag ska' visa er, hur vi behandla dylika kanaljer här i King's Pyland!'
»Han rusade tvärs genom stallet för att släppa lös bandhunden. Flickan skyndade hem till villan; under det hon sprang, såg hon sig om och märkte, att främlingen lutade sig in genom fönstret. När emellertid Hunter ett par minuter därefter kom ut med hunden, var främlingen försvunnen, och fastän pojken gick runt omkring hela byggnaden, fann han ej minsta spår av honom.»
»Vänta ett ögonblick!» sade jag. »Lämnade pojken stalldörren öppen, när han sprang ut med hunden?»
»Bravo, Watson, bravo!» mumlade Holmes. »Just denna detalj syntes mig så viktig, att jag telegraferade till Dartmoor i går för att få reda därpå. Pojken stängde dörren, innan han gav sig ut på spaning. Och jag bör kanske också säga dig, att fönstret var så litet, att en karl omöjligt skulle kunna tränga sig igenom detsamma.
»Hunter väntade, tills hans två kamrater kommit tillbaka, och skickade så bud upp till tränaren med berättelse om vad som hänt. Straker blev naturligtvis både ond och orolig, men tycks likväl ej ha fäst särdeles stor vikt vid tilldragelsen. Emellertid kände han sig säkerligen ej lugn, ty då mrs Straker vid ettiden på natten vaknade, såg hon, att hennes man stigit upp och höll på att kläda sig. Till svar på hennes frågor sade han, att han av oro för hästarna ej kunde utan sova, utan ämnade gå till stallet och se efter, att allt var i god ordning. Hon bad honom stanna hemma, enär hon hörde regnet smattra på rutorna; men trots hennes enträgna bön tog han sin stora gummikappa på sig och gick ut.
»Klockan 7 på morgonen vaknade mrs Straker ånyo fann, att hennes man ej kommit tillbaka. Hon klädde sig hastigt, ropade på tjänstflickan och begav sig med denna i sällskap ner till stallet. Dörren stod öppen; på en stol satt Hunter, försänkt i nästan dvallik sömn; favoritens spilta var tom, och av tränaren fanns intet spår.
»De på loftet sovande stallpojkarna väcktes ögonblickligen. Ingen av dem hade under natten hört något buller; de brukade alltid sova mycket tungt. Hunter hade tydligen fått en kraftigt verkande sömndryck, och enär man ej lyckades få ett enda begripligt ord ur honom, lämnades han kvar, tills han av sig själv skulle vakna; de fyra andra begåvo sig ut på spaning efter de saknade. Man hoppades, att tränaren av en eller annan orsak sett sig nödsakad rasta hästen redan tidigt så tidigt på morgonen; men när de sökande kommit upp på en liten, i villans närhet belägen kulle, varifrån de kunde överse en stor del av det omgivande slättlandet, stod ingen häst att upptäcka. I stället blevo de varse något, som sade dem, att en fasansfull tragedi under nattens lopp blivit utspelad.
»Omkring en kvarts mil från stallbyggnaden fladdrade från en törnbuske John Strakers ytterrock. Straxt intill befann sig en stor fördjupning i marken, och på denna hålas botten låg den olycklige tränarens döda kropp. Hans huvudskål hade blivit spräckt medels våldsamma slag av något tungt vapen, och i ena höften fanns ett djupt sår, tydligen tillfogat med ett
