mer än fyra hästar. En av pojkarna vakade turvis var natt nere i stallet, under det de andra två sovo på loftet. Alla tre hade mycket goda vitsord om sig. John Straker, som är gift, bodde i en liten villa ungefär tvåhundra meter från stallbyggnaderna. Han hade inga barn, var ganska förmögen och höll sig med tjänstflicka. Trakten närmast omkring är mycket enslig, men vid pass en halv mil åt norr ligger en liten klunga villor, uppförda av en entreprenör från Tavistock; de hyras ut till invalider och andra, som vilja njuta av den härliga Dartmoorluften. Tavistock själv är belägen två mil åt väster, och tvärs över heden, också på två mils avstånd, ligger den stora träningsanstalten Capleton, som äges av lord Backwater och står under Silas Browns ledning. I varje annan riktning är heden en fullkomlig ödemark, bebodd endast av ett fåtal kringströvande zigenare. Sådan var ställningen även natten till i måndags, då katastrofen kom.
»På kvällen hade hästarna som vanligt blivit rastade och vattnade, och vid niotiden hade stalldörrarna stängts och tillbommats. Två av stallpojkarna gingo upp till tränarens bostad, där de i köket intogo sin kvällsvard, under det den tredje, Ned Hunter, stannade kvar som vakt. Ett par minuter efter nio gick Edith Baxter, Strakers tjänstflicka, ned till stallet med pojkens kvällsmat, som bestod av en tallrik fårfrikass med curry. Hon hade ej tagit med något att dricka; vatten fanns inne i stallbyggnaden, och det var som regel fastställt, att den, som hade vakten, ej fick förtära någon annan dryck. Flickan hade en lykta med sig, ty källaren var mörk, och vägen gick tvärs över heden.
»Edith Baxter befann sig på ungefär trettio meters avstånd från stallet, då en karl närmade sig och ropade an henne. När han kommit inom den av lyktan framkallade ljuskretsen, märkte hon, att personen i fråga såg ut som en fin herre, klädd i grå tweedkostym och klädesmössa. Han hade damasker på sig och bar i handen en tjock käpp med stor kula som handtag. Hon gav emellertid mest akt på hans ovanligt bleka ansiktsfärg och nervösa sätt. Han kunde vara snarare under än över trettiotalet, tycktes det henne.
»'Vill ni vara snäll och säga mig, var jag är?' sade han. 'Jag hade redan fått klart för mig, att jag skulle bli tvungen tillbringa natten på heden, när jag syn på er lykta.'
»'Ni är i närheten av King's Pylands träningsstallar', svarade flickan.
»Å — det kan man kalla tur!' utbrast karlen. 'Jag har hört sägas, att en stallknekt håller vakt där var natt. Kanske ni är på väg till honom med hans kvällsvard? Jag är säker på, att ni ej skulle ha något emot att förtjäna pengar till en ny klädning — eller hur?'
»Han tog ur västfickan fram ett litet hopviket stycke papper.
»'Laga, att pojken får detta i kväll, och ni skall få den vackraste klädning, som kan skaffas för pengar!»
»Flickan blev helt förskräckt över hans besynnerliga, ivriga sätt och skyndade förbi honom fram till det lilla fönster, genom vilket hon brukade räcka stallpojken hans måltider. Det stod öppet, och Hunter satt vid ett litet bord innanför. Hon hade just börjat berätta vad som hänt, då främlingen kom fram till dem.
»'God afton', sade han och tittade in genom fönstret. 'Jag skulle bra gärna vilja säga er ett ord.'
»Flickan har svurit på, att hon, under det han talade, såg en snibb av det lilla hopvikta papperet sticka ut ur hans knutna hand.
»'Vad har ni här att göra?' frågade pojken.
