Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


ha tillfogat sig det djupa såret i höften under de konvulsiviska ryckningar, som orsakas av varje hjärnskada?»

»Det är mer än möjligt — det är troligt. Och i så fall försvinner ett av de förnämsta bevisen på den anklagades oskuld.»

»Men», fortsatte jag, ännu är jag ej i stånd att inse, vari polisens teori består.»

»Jag fruktar, att allvarsamma invändningar kunna göras mot vilken teori man än framställer», svarade min vän. »Polisen inbillar sig, har jag trott mig förstå, att den här Fitzroy Simpson, sedan han först lyckats få stallpojken i sömn, öppnat dörren med en på något sätt anskaffad dubbelnyckel och tagit ut hästen i avsikt att föra bort honom. När han sedan ledde djuret över heden — hästens grimma saknas, så att Simpson måste ha satt den på honom — mötte han antagligen Straker, eller ock kom denne springande efter honom. Naturligtvis uppstod bråk. Simpson spräckte tränarens huvudskål med ett slag av sin tjocka käpp och lyckades undgå att bliva skadad av den lilla kniv, som Straker använde till självförsvar, varefter han förde hästen till något hemligt gömställe; möjligt är ju ock, att djuret under slagsmålet slitit sig löst och i närvarande stund strövar omkring på heden. Sådan är polisens åsikt, och hur otrolig den än låter, tyckas alla andra förklaringar ännu mer osannolika. Jag skall emellertid nog finna ut, hur saken förhåller sig, så snart jag anlänt till platsen, där illgärningen blivit begången. Låt oss nu tala om något annat — gissningar föra oss ej fram till vårt mål.»

Det var sent på eftermiddagen, då vi uppnådde den lilla staden Tavistock, som lik bucklan på en sköld ligger i den stora cirkeln Dartmoors medelpunkt. Vid stationen möttes vi av två herrar. Den ene var en storväxt, ljuslätt karl med yvigt hår och långt skägg samt egendomliga, skarpa blå ögon; den andre var en liten livlig, ytterst rörlig person, fint och modernt klädd i lång, åtsittande ytterrock och damasker. Han hade små, välvårdade polisonger och nyttjade monokel. Den senare var överste Ross, den välkände sportsmannen; den förre visade sig vara inspektör Gregory, en man, som på helt kort tid skapat sig ett namn bland Englands detektiver och vars anseende var i ständigt stigande.

»Jag är så glad över, att ni beslutat er för att komma hit, mr Holmes», sade översten. »Inspektör Gregory har ju gjort allt, som står i hans makt; men det är min önskan, att de noggrannaste undersökningar skola företagas och att allt, som kan ske, göres för att hämnas stackars Strakers död och återfinna min stulna springare.

»Ha några nya, viktiga omständigheter kommit i dagen?» frågade Holmes.

»Ledsamt nog ha vi ej gjort några vidare framsteg», svarade inspektören. »Vi ha en öppen vagn här utanför, och som ni antagligen vill se stället, innan det blir mörkt, är det bäst, att vi ge oss av — vi kunna under vägen överlägga om vad som bör göras.»

En minut senare sutto vi alla fyra i en bekväm landå och foro rasslande över den gamla, egendomliga stadens ojämna gator. Inspektör Gregory var mycket intresserad av det hemlighetsfulla brottet och utgöt sig i en ström av anmärkningar och gissningar, under det Holmes satt tyst och endast då och då framkastade en fråga eller lät höra ett utrop. Överste Ross låg tillbakalutad i sitt hörn med korslagda armar och hatten djupt neddragen över ögonen; jag å min sida lyssnade med största intresse till de bägge