»Spetsen skyddades av en liten korkskiva, som vi funno bredvid den döda kroppen», sade inspektören.
»Strakers hustru har sagt oss, att kniven flere dar legat på toalettbordet och att han tog den med sig, när han gick ut. Det var ett dåligt, otillräckligt vapen, men kanske det enda han i det ögonblicket kunde komma åt.»
»Mycket möjligt. Och de här papperen?»
»Tre av dem äro kvitterade räkningar från en foderleverantör; ett är ett brev med instruktioner från överste Ross. Det sista är en sömmerskeräkning på trettiosju pund och femton shillings från madame Lesurier på Bond Street till William Darbyshire. Mrs Straker har sagt oss, att Darbyshire är en av hennes mans goda vänner och att hans brev emellanåt adresserades hit.»
»Madame Darbyshire tycks ha dyrbara vanor», anmärkte Holmes, i det han ögnade igenom räkningen. »Tjugutvå guineas är bra mycket för en klädning. Emellertid finns här troligen ingenting mer att ta reda på; låt oss gå ner till platsen för mordgärningen!»
När vi kommo ut ur förmaket, steg en kvinna, som stått och väntat i förstugan, fram och lade handen på inspektörens arm. Hennes ansikte var blekt och magert och hade ett oroligt, spännt uttryck av hopp och fruktan.
»Har ni fått fatt i dem? Har ni funnit dem?» flämtade hon.
»Nej — inte ännu, mrs Straker. Men mr Holmes — den herre, ni ser här — har kommit ner från Londan för att hjälpa oss, och vi ska' göra allt, som står i vår makt.»
»Har jag inte träffat er i Plymouth på ett gardenparty för någon tid sedan, mrs Straker?» sade Holmes.
»Nej, det tror jag inte; ni misstar er säkert.»
»Så underligt! Jag hade kunnat svära på, att vi råkats där. Ni hade en grå sidenklädning, garnerad med små äkta plymer.»
»Jag har aldrig ägt en sådan dräkt», svarade mrs Straker.
»Jaså — då har jag väl misstagit mig», sade Holmes. Han bad om ursäkt för sin fråga och gick ut, åtföljd av inspektören. En kort promenad över heden förde oss till den fördjupning i marken, där den mördades kropp blivit funnen. Vid hålans rand växte den höga törnbuske, på vilken rocken hade hängt.
»Det blåste ju inte den där natten, så vitt jag minns?» sade Holmes.
»Nej — men det regnade ovanligt häftigt.»
»Ytterrocken hade således ej av vinden blivit blåst mot busken utan hade blivit lagd på densamma?»
»Ja.»
»Högst intressant! Jag ser, att marken blivit duktigt upptrampad. Utan tvivel har här sedan i måndags varit en hel massa besökande?»
»Jag har låtit lägga en mattstump här på ena sidan, och alla, som kommit hit, ha måst stå på den.»
»Utmärkt!»
»I den här påsen har jag en av de stövlar, Straker vid tillfället bar, en av Fitzroy Simpsons skor och en hästsko, som Silver Blaze för ej länge sedan tappat.»
»Min bäste mr Gregory, ni överträffar er själv!»
Holmes tog påsen, steg ner i hålan och lade mattbiten tillrätta. Sedan sträckte han ut sig raklång på densamma, stödde hakan mot händerna och började med största noggrannhet studera den uppsparkade marken.
»Hallå!» utbrast han plötsligt. »Vad är detta?»
