Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


2, hade folket där intresse av, att Silver Blaze blev röjd ur vägen. Silas Brown, tränaren, sägs ha hållit mycket på sin häst och hörde just ej till Strakers goda vänner. Vi ha emellertid undersökt stallarna där och ej funnit något, som kan inblanda Brown i affären,»

»Och heller ingenting, som sätter den här Simpson i förbindelse med Capletonstallarnas intressen?»

»Nej, alls ingenting.»

Holmes lutade sig tillbaka i sitt hörn, och samtalet upphörde. Ett par minuter senare stannade vagnen framför en trevlig liten villa, belägen alldeles invid vägkanten. Ett stycke längre bort på andra sidan om en stor inhägnad reste sig en låg uthuslänga. I alla övriga riktningar sträckte sig heden, som av de vissnade ormbunkarna fått en bronsfärgad anstrykning, i en mjuk båglinje bort mot horisonten; det enda, som skönjdes vid synranden, var tornspirorna i Tavistock och den klunga hus, som bildade Capletons träningsanstalt. Översten, inspektören och jag stego genast ner ur vagnen, men Holmes förblev orörligt sittande i sitt hörn med ögonen fästade på himlavalvet och alldeles försjunken i tankar. När jag lade min hund på hans arm, ryckte han häftigt till och lämnade hastigt sin plats.

»Ursäkta mig!» sade han till överste Ross, som helt förvånad betraktade honom. »Jag satt och drömde — jag byggde riktiga luftslott.»

Men för mig, som så väl kände honom, utvisade glansen i hans ögon och hans med möda undertryckta nervösa iver att han funnit en ledtråd; hur han fått tag i den, anade jag likväl ej.

»Kanske vill ni genast följa med till stället, där brottet blivit begånget, mr Holmes?» frågade inspektören.

»Jag tror, att jag hellre stannar här och undersöker ett par små detaljer. Straker fördes väl hit, antar jag?»

»Ja, han ligger uppe i övervåningen. Likbesiktningen skall äga rum i morgon.»

»Straker hade ju varit i er tjänst flere år, överste Ross?»

»Ja — och jag har alltid varit mycket nöjd med honom.»

»Antagligen har ni gjort en förteckning på alla saker ni fann i den mördades fickor, mr Gregory?»

»Jag har alla sakerna här inne i förmaket. Vill ni se dem, mr Holmes?»

»Det vill jag gärna.»

Vi gingo allesammans in i det lilla prydliga rummet och slogo oss ner vid det mitt på golvet stående bordet. Inspektören öppnade en liten blecklåda och lade en massa olikartade föremål framför oss: en bunt vaxtändstickor, en liten stearinljusbit, en vanlig, svartrökad gammal pipa, en tobakspung av sälskinn, innehållande några lod Cavendishtobak, ett silverur med vidhängande guldkedja, fem sovereigns i guld, ett pennfodral av aluminium, några brev och en kniv med elfenbensskaft och särdeles fint, böjligt blad, märkt Weiss & Co., London.

»Den här kniven hör ej till de vanliga», sade Holmes, i det han noga undersökte föremålet i fråga.

»Att döma av blodfläckarna är det densamma, som fanns i den mördades hand. Watson, du känner säkerligen till den här sortens instrument?»

»Ja visst — sådana knivar användas vid vissa ögonoperationer», sade jag.

»Det anade mig. Ett mycket fint, ömtåligt blad, ämnat att utföra vanskligt arbete. Ingalunda passande att ha med på vanliga utflykter, i synnerhet som kniven ej går att fälla ihop och således ej kan bäras i fickan.»