Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


slutledningen för oss! Den här delen av heden är, som inspektören mycket riktigt anmärkte, torr och hård. Men den sluttar ner mot Capleton, och du kan härifrån se, att åt det hållet sträcker sig ett slags hålväg, som i måndags måste ha varit riktigt genomblöt. Om vårt antagande är rätt, har hästen gått tvärs över denna väg, och det är där, vi således måste söka hans spår.»

Under detta samtal hade vi med raska steg fortsatt vår vandring, och inom ett par minuter uppnådde vi den ganska djupa hålvägen. På Holmes' begäran gick jag nedför densamma på högra sidan, under det han själv följde den vänstra; men jag hade knappt hunnit femtio steg framåt, förrän jag hörde Holmes utstöta ett kraftigt »hallå!» och såg honom vinka åt mig. Märken efter hästhovar avtecknade sig tydligt framför honom i den mjuka myllan, och skon, som han tog ur fickan, passade fullkomligt in i spåren.

»Nu inser du väl, hur bra det är att ha livlig inbillningskraft?» sade Holmes. »Det är en egenskap, som Gregory totalt saknar. Vi gjorde i vår fantasi upp vad som kunde ha skett, handlade därefter och finna, att vår gissning slagit in. Låt oss nu fortsätta!»

Vi gingo tvärs över den sumpiga hålvägen och kommo sedan in på ett stycke torr, hård ängsmark. Så blev terrängen åter sluttande, och åter funno vi märken efter samma hästhovar; därefter förlorade vi dem på en sträcka av en halv mil och råkade på dem igen helt nära Capleton. Det var Holmes, som först fick syn på dem och visade mig dem med ett triumferande uttryck i sina skarpa ögon. Spår efter karlfötter syntes bredvid märkena av hästens hovar.

»Hästen var ensam förut!» sade jag ivrigt.

»Ja, visst var han det. Hallå! Vad är detta?»

De bägge spåren gjorde hastigt en tvär vändning och gingo i riktning mot King's Pyland. Holmes lät höra en liten häpen vissling, och båda två följde vi märkena. Holmes höll ögonen stadigt fästade på desamma, men jag tittade händelsevis åt sidan och fick till min stora överraskning se, att spåren helt plötsligt åter ledde i riktning mot Capleton.

»Bravo, Watson!» sade Holmes, när jag gjorde honom uppmärksam härpå. »Du har besparat oss en lång promenad, som endast skulle fört oss tillbaka till vår utgångspunkt. Låt oss följa det spår, som leder mot Capleton!»

Vi behövde ej gå långt — spåren upphörde vid den asfaltbelagda väg, som leder fram till Capletonstallarna. När vi närmade oss dessa, kom en stallknekt utspringande.

»Vi tåla inga landstrykare här!» sade han.

»Jag vill bara ha svar på en fråga», sade Holmes med pekfingret och tummen i ena västfickan.

»Skulle det vara möjligt att träffa er husbonde, om jag komme hit i morgon bittida vid femtiden, eller är han ej uppe så tidigt?»

»Bevara mig väl, om någon är uppe, så är det väl husbond' — han är alltid på benen först av alla. Men här kommer han — nu kan herrn ju fråga honom själv. Nej, tack — inte nu. Finge husbond' se mig ta emot något, så bleve jag av med min plats. Herrn kan ju vara snäll och komma ihåg mig sedan.»

Just som Holmes stack pengarna tillbaka i fickan, kom en äldre, rödbrusig man med en stor hundpiska i handen genom grinden och gick fram till oss.

»Vad står på, Dawson?» skrek han. »Inget prat! Gå till dina göromål! Och ni — vad tusan vill ni?»

»Ha ett par minuters samtal med er, min bäste herre», sade Holmes med sitt blidaste tonfall.

»Jag har inte tid att prata med varenda dagdrivare, som går här förbi. Vi tycka för resten inte om något