Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


slags främmande. Packa er i väg, eljes händer det, att ni får en hund i hälarna på er!»

Holmes lutade sig fram och viskade ett par ord i örat på tränaren; denne ryckte häftigt till och blev eldröd ända upp i pannan.

»Det är lögn!» skrek han. »En förbannad lögn!»

»Säger ni det? Ska' vi överlägga om den saken härute, eller vore det inte bäst göra det inne hos er?»

»Nå ja — kom in då, om ni har lust!»

Holmes smålog.

»Du skall inte behöva vänta mer än ett par minuter, Watson», sade han. »Nu, mr Brown, står jag till ert förfogande.»

Tjugu minuter hade säkerligen förgått, och himlavalvets lysande färgskala hade hunnit förvandlas till skymningens grå dunkel, innan Holmes och tränaren åter visade sig. Aldrig i hela mitt liv har jag sett någon människa på så kort tid undergå en sådan förändring som Silas Brown: hans ansikte var dödsblekt, stora svettpärlor glänste på hans panna, och hans händer darrade så, att piskan svajade fram och åter lik ett rö för vinden. Hans övermodiga, skrävlande sätt var liksom bortblåst, och han smög sig fram vid min väns sida lik en hund efter sin herre.

»Edra instruktioner skola bli åtlydda», sade han, »det går jag i god för.»

»Ja — ni måste till punkt och pricka följa dem», sade Holmes och vände sig till honom. Brown skruvade nervöst på sig, när han läste hotet i min väns ögon.

»Ja visst — till punkt och pricka», upprepade tränaren.

»Han skall säkert komma dit på utsatt tid. Skall jag först ta bort det, eller skall det vara som det är?»

Holmes funderade ett ögonblick och brast sedan ut i skratt.

»Nej — låt det vara!» sade han. »Jag skall skriva till er om saken. Men inga fuffens mer — eller — —»

»Å — ni kan lita på mig, ni kan fullt och fast lita på mig.»

»Ni måste själv se om den, som vore den er egen!»

»Jag har ju sagt, att ni kan tro mitt ord.»

»Det vill jag hoppas. Ni skall få höra av mig i morgon.»

Holmes svängde sig om på klacken utan att vilja se den darrande hand, som tränaren räckte honom, och vi styrde kosan mot King's Pyland.

»Jag har sällan sett ett fullständigare exemplar av en storskrävlare, en lismare och en ynkrygg i ljuv förening än den här Brown tycks vara», sade Holmes, när vi kommit ett stycke på väg.

»Det är således han, som har hästen?»

»Han försökte slingra sig från saken, men jag gav honom en så tydlig och utförlig beskrivning på allt, vad han i måndags företagit sig, att han fullt och fast tror, att jag med egna ögon sett alltsammans. Du lade naturligtvis märke till de där egendomliga, tvärt avskurna fotspåren — hans stövlar passade fullkomligt in i dem. Och dessutom hade ingen underordnad vågat göra något dylikt. Jag beskrev för honom, hur han, som enligt sin vana först av alla steg upp om morgonen, fick se en främmande häst promenera omkring på heden; hur han gick ut för att ta reda på orsaken därtill och hur förvånad han blev, när han på det vita märket i pannan, efter vilket favoriten fått sitt namn, igenkände denne och fann, att slumpen spelat i hans händer den ende häst, som kunde besegra den, på vilken han placerat alla sina pengar. Sedan talade jag om för honom, att hans första impuls varit att leda hästen tillbaka till King's Pyland, men att den Onde givit honom det rådet att gömma favoriten, tills