Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


kapplöpningen vore över; så hade han vänt om med djuret och dolt det på Capleton. När jag utpekade varje den minsta detalj för honom, gav han spelet förlorat och tänkte bara på att rädda sitt eget skinn»

»Men hans stallar ha ju blivit undersökta?»

»Å — en så gammal lurifax som han känner till mer än ett knep, må du tro.»

»Är du ej rädd att lämna hästen kvar hos honom? Han har ju det största intresse av att favoriten ej vinner.»

»Han vet, att hans enda utsikt till nåd och räddning består däri, att hästen i tid och i god kondition kommer fram till banan.»

»Överste Ross gör just ej intryck av att vara en man, den där i vilket fall som helst låter nåd gå för rätt.»

»Affären kommer ej att underställas överstens domslut. Jag följer mina egna metoder och uppenbarar hur mycket eller hur litet det behagar mig. Detta är fördelen av att ej tillhöra den officiella poliskåren. Jag vet inte, om du observerat det, Watson, men överstens sätt mot mig har ej utmärkt sig för någon vidare hövlighet. Nu ämnar jag roa mig litet på hans bekostnad. Säg ingenting till honom om hästen.»

»Naturligtvis inte, när du ej vill det.»

»Men allt detta är ju småsaker i jämförelse med frågan om, vem som dödat John Straker.»

»Du ämnar väl ta den saken också om hand?»

»Det beror på — i alla händelser resa vi tillbaka till London med nattåget.»

Jag blev utom mig av häpnad vid min väns ord. Vi hade endast tillbragt ett par timmar i Devonshire, och jag kunde ej alls förstå hans mening med att helt tvärt avbryta de efterforskningar, som redan framvisat så lysande resultat. Men jag fick ej ett enda ord ur honom, förrän vi uppnått John Strakers villa. Översten och inspektören väntade i förmaket på oss.

»Min vän och jag resa hem med nattsnälltåget», sade Holmes. »Vi ha gjort en riktigt trevlig liten utfärd och ha fått njuta av den härliga Dartmoorluften.»

Inspektören stirrade på honom, och överstens läppar drogo sig till ett hånleende.

»Ni tror er således ej om att kunna få reda på stackars Strakers mördare?» sade han.

Holmes ryckte på axlarna.

»Det har ju sina svårigheten, svarade han. »Emellertid hoppas jag, att er häst skall kunna starta om tisdag, och jag ber er se till, att jockeyen håller sig färdig. Törs jag be om ett porträtt av mr John Straker?»

Inspektören tog ur sin plånbok fram en liten fotografi och gav honom den.

»Min bäste Gregory, ni förekommer alla mina önskningar. Får jag be herrarna vänta ett ögonblick till — det är något, jag skulle vilja fråga tjänstflickan om»

»Jag måste tillstå, att jag känner mig ganska besviken på vårt 'konsultationsråd'», sade översten i retlig ton, när Holmes lämnat rummet. »Vi tyckas ej veta mer nu, än innan han varit här»

»Ni har åtminstone hans löfte om, att er häst skall deltaga i löpningen», sade jag.

»Jag har hans löfte, ja», svarade översten och ryckte på axlarna. »Jag skulle hellre vilja ha min häst.»

Jag ämnade just säga ett par ord till min väns försvar, då han själv kom in igen.

»Nu, mina herrar, sade han, »har jag slutat, och vi kunna ge oss av när som helst.»

Då vi stego upp i vagnen, höll en stallknekt dörren öppen för oss. Holmes tycktes helt plötsligt ha