hennes man ej lämnat henne på bar backe; hon hade ett kapital på fyra tusen femhundra pund, dem han placerat så bra, att de inbringade sju procent i årlig ränta. Hon hade vistats i England endast ett halvt år, då jag lärde känna henne; vi blevo genast förtjusta i varandra och gifte oss inom helt kort tid.
»Själv har jag en stor humleaffär, som ger mig en årsinkomst av sju å åtta hundra pund; vi voro således i goda omständigheter och hyrde en trevlig liten villa i Norbury. Vårt hem är mycket lantligt, fastän det ligger så nära staden; två större villor och ett hotell äro belägna i vårt omedelbara grannskap, och tvärs över ängen, som utbreder sig framför våra fönster, ser man en liten lantgård — eljes finnas inga människoboningar, förrän man kommer halvvägs fram till järnvägsstationen. Mina affärer fordra vissa tider på året min närvaro i staden, men om sommaren har jag ej mycket att göra; såväl min hustru som jag själv trivas dessutom utmärkt bra på landet. Jag har redan sagt er, att det aldrig funnits den ringaste skugga av någon misshällighet mellan oss, förrän den här fördömda historien började.
»En sak till måste jag säga er, innan jag fortsätter min berättelse. När vi gifte oss, överlät min hustru hela sin förmögenhet på mig. Det skedde egentligen alldeles mot min vilja; jag insåg mer än väl hur riskabelt det var — mina affärer kunde ju råka på obestånd. Hon ville emellertid ha det så, och därvid blev det. För sex veckor sedan kom hon emellertid en dag till mig. »'Jack', sade hon, 'när du tog mina pengar om hand, sade du, att när helst jag ville ha något, skulle jag bara säga ifrån.'
»'Ja visst', svarade jag, 'pengarna äro ju dina egna.'
»'Nu skulle jag gärna vilja ha hundra pund.'
»Summans storlek förvånade mig — jag hade trott, att det gällde en ny klädning eller något i den vägen.
»'Vad i all världen ska' du ha så mycket pengar till?' frågade jag.
»'Å', svarade hon skämtande, 'du har sagt mig, att du bara är min bankir, och dylika herrar göra inga frågor.'
»'Om det verkligen är ditt allvar', sade jag, 'skall du naturligtvis få pengarna'.
»'Ja, det är mitt fulla allvar'.
»'Och du vill inte säga mig, vad du skall ha dem till?'
»'Litet längre fram, Jack; inte nu.'
»Jag måste nöja mig med detta besked — det var första gången det funnits en hemlighet oss emellan. Jag skrev ut en växel och tänkte ej vidare på saken. Händelsen har kanske ej ringaste sammanhang med vad som skedde, men jag ansåg, att jag borde tala om den för er.
»Ni har redan hört, att det ligger en liten lantgård alldeles i vårt grannskap. En bit ängsmark skiljer vår villa från granngården, och för att komma till densamma måste vi först följa stora landsvägen ett stycke och sedan vika in på en liten byväg. Tätt intill denna ligger en furudunge, och jag brukade ofta ta mig en promenad dit — träden kunna vara riktigt angenämt sällskap. Det lilla lantstället hade under de sista åtta månaderna stått obebott, ledsamt nog; det var en vacker och bekväm tvåvåningsbyggnad, överväxt av kaprifolium och prydd med en gammaldags portal. Jag har mer än en gång tänkt, att man av den enkla lantgården skulle kunna skapa ett förtjusande litet hem.»
»I måndags kväll gjorde jag som ofta förr en promenad åt det hållet. På vägen mötte jag en tom möbelvagn och såg en hög mattor och andra saker ligga på gräsplanen framför portalen. Huset var tydligen
