Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


uthyrt. Sedan jag gått förbi stannade jag en sekund, kastade en blick omkring mig och undrade vad för slags folk vi skulle få till grannar. I detsamma blev jag medveten om, att någon från ett fönster i andra våningen ihärdigt betraktade mig.»

»Jag vet ej, hur det var, mr Holmes, men det ansikte, jag fick se, sände en rysning genom hela min kropp. Jag befann mig på ett visst avstånd från själva byggnaden och kunde ej särdeles noga urskilja anletsdragen, men de föreföllo mig hemska och onaturliga. Kanske just till följd av det sällsamma intryck, ansiktet gjorde på mig, gick jag närmare för att få se den person, som tycktes så noggrant skärskåda mig. Men då försvann denna så plötsligt, att det såg ut, som om någon med våld dragit honom in i rummet. Ett par minuter stod jag kvar, funderande på saken och försökte analysera mina känslor. Jag kunde ej avgöra, huruvida ansiktet tillhörde en karl eller en kvinna. Men det var färgen på detsamma, som ådragit sig min största uppmärksamhet. Det var alldeles vaxgult, och den bleka, jämnstrukna gula färgtonen förlänade dragen ett stelt, frånstötande uttryck, som ej föreföll naturligt. Jag kände mig helt orolig till sinnes och beslöt att genast skaffa mig reda på villans nya hyresgäster. Således gick jag fram och knackade på dörren, vilken ögonblickligen öppnades av en storväxt, mager kvinna med kallt, ovänligt ututseende.

»'Vad vill ni?' frågade hon barskt.

»Jag är er närmaste granne', svarade jag och pekade på mitt hem. 'Ni tycks just i dagarna ha flyttat hit, och jag tänkte, att om jag på något sätt kunde stå till tjänst, så — —

»'Ja — ja — vi ska' nog skicka bud på er, när vi behöver er', avbröt kvinnan och stängde dörren mitt för näsan på mig.

»Förargad över det ohövliga, snäsiga svaret, vände jag om och gick hem. Men fast jag försökte tänka på helt andra saker, kunde jag hela kvällen ej glömma det gulbleka ansiktet i fönstret och kvinnans ohyfsade beteende. Jag beslöt att ej säga något om saken till min hustru; hon har ett nervöst, ytterst känsligt temperament, och jag ville ej, att hon skulle få samma obehagliga intryck av våra grannar, som jag fått. Emellertid berättade jag henne, när vi gingo till sängs, att villan var uthyrd, men det tycktes ej det minsta intressera henne.

»I allmänhet har jag en ovanligt god sömnförmåga; det har alltid varit ett stående skämt i min familj, att ej ens det häftigaste nattliga buller kunde väcka mig, när jag väl somnat. Men hur det nu var — möjligen till följd av den sinnesrörelse, mitt lilla äventyr förorsakat — sov jag den natten ej så bra som vanligt. I ett tillstånd mitt emellan dröm och vaka tyckte jag mig märka, att något försiggick i rummet, och småningom blev det klart för mig, att min hustru stigit upp och klätt sig och stod i begrepp att ta på sig hatt och kappa. Jag hade just öppnat läpparna för att göra en eller annan sömndrucken anmärkning, då min blick plötsligt föll på hennes ansikte, som klart bestrålades av skenet från den brinnande lampan. Förvåningen gjorde mig mållös. Hon hade ett uttryck, som jag aldrig förr sett hos henne — ett uttryck, som jag aldrig trott mig skola få se hos henne: hon var alldeles dödsblek, hon andades tungt och flämtande och såg, under det hon knäppte sin kappa, oavvänt på mig för att se efter, om jag blivit störd. När hon tycktes övertygad om, att jag sov i lugn och ro, smög hon sig ljudlöst ut ur rummet, och ett ögonblick därefter