Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


sinnesrörelse var ett intet mot den, som bemäktigade sig henne, när våra ögon möttes. En sekund såg det ut, som ämnade hon vända tillbaka in i huset, men så besinnade hon sig och gick fram emot mig; hennes dödsbleka kinder och skrämda blick förtogo fullkomligt all verkan av det småleende, som krusade hennes läppar.

»'Å, Jack', sade hon, 'jag har just varit inne hos våra nya grannar för att höra efter, om jag på något sätt kunde hjälpa dem. Varför ser du på mig så där, Jack? Är du ond på mig?'

»'Jaså', sade jag, 'det var här du var i natt?'

»'Vad menar du?' utropade hon.

»'Du gick hit — det är jag säker på. Vad är det för slags folk, som du besöker mitt i natten?'

»'Jag har ej varit här förr.'

»'Hur vågar du säga en så uppenbar osanning?' utbrast jag. 'Själva rösten förråder dig — den är sig alldeles olik. När har väl jag någonsin haft en hemlighet för dig? Nu ämnar jag gå in här i huset och i grund och botten ta reda på, hur saken hänger i hop.'

»'Nej, nej, Jack, för Guds skull gör det inte!' flämtade hon, gripen av en obetvingelig ångest. Och när jag likväl närmade mig dörren, fattade hon mig i armen och drog mig med konvulsivisk styrka tillbaka.

»'Jag besvär dig, Jack, gör det inte!' utropade hon. 'Jag lovar dig vid allt vad heligt är, att jag en dag skall tala om allt för dig; men ingenting annat än elände och olycka blir följden, om du nu går in här i huset!'

»Jag försökte lösgöra mig från henne, men hon höll sig krampaktigt fast vid mig.

»'Hav förtroende till mig, Jack!' bad hon. 'Lita på mig — tro på mig åtminstone denna gång — du skall aldrig få orsak att ångra det. Du vet, att jag ej skulle vilja hålla något hemligt för dig, så framt det ej vore för ditt eget bästa. Hela vår framtida lycka står på spel! Om du nu följer med mig hem, skall allt bli bra — om du i denna stund med våld tränger in här i huset, är allt slut oss emellan !'

»I hennes ord låg ett sådant uttryck av sorg och förtvivlan, att jag obeslutsamt förblev stående vid dörren.

»'Jag skall tro dig på ditt ord', sade jag, 'men endast på ett villkor, och det är, att du upphör med dina nattliga utflykter och med besöken här i huset. Du äger rätt att behålla din hemlighet för dig själv, men du måste lova mig att hädanefter ej göra något, som behöver undanhållas min vetskap. Jag är beredd att förlåta, vad som skett, om du vill gå in på detta villkor.'

»'Jag var säker på, att du skulle tro mig!' utbrast hon med en suck av lättnad. 'Och jag skall rätta mig efter din önskan, det lovar jag. Kom nu — följ mig hem!'

»Hon höll alltjämt fast i min arm och drog mig med sig bort. Under det vi gingo, vände jag mig om och fick se det vaxgula ansiktet stirra på oss från fönstret i övervåningen. Vad samband kunde det väl finnas mellan min hustru och den där hemska varelsen? Eller vad kunde den obehagliga, ohyfsade kvinnan, som jag dagen förut råkat, ha att göra med henne? Detta var en svårlöst gåta — och ro i min själ finge jag ej, förrän jag lyckats upptäcka nyckeln till hemligheten.

»Efter denna händelse stannade jag två hela dar hemma. Min hustru tycktes troget ämna stå fast vid vår överenskommelse, ty så vitt jag vet, gick hon under denna tid ej utom dörren. Men tredje dagen fick jag emellertid bevis på, att ej ens hennes högtidliga löfte kunde skydda henne från inflytandet av den