bör göra — den här ovissheten tar snart livet av mig!»
Holmes och jag hade med största intresse lyssnat till den sällsamma berättelsen, som framställts i korta, avklippta meningar på det sätt, som karaktäriserar en kroppsligen och andligen uttröttad, orolig människa. Min vän satt en lång stund alldeles tyst med huvudet lutat i händerna och försjunken i djupa tankar.
»Säg mig», sade han slutligen, »skulle ni kunna svära på, att det var ett karlansikte, ni såg i fönstret?»
»Var gång jag såg det, stod jag på ett visst avstånd, så att det är svårt för mig att säga.»
»Det tycks emellertid ha gjort ett obehagligt intryck på er?»
»Färgen var så onaturlig och själva dragen voro alldeles stela och orörliga. När jag gick närmare, försvann det med ett hastigt ryck.»
»Hur länge sedan är det er hustru bad er om hundra pund?»
»Ungefär två månader.»
»Har ni någonsin sett ett porträtt av hennes förste man?»
»Nej; straxt efter hans död utbröt i Atalanta en häftig eldsvåda, och alla min hustrus papper blevo förstörda.»
»Men hon hade likväl hans dödsattest. Ni har sagt mig att ni sett den?»
»Ja, hon skaffade sig ett duplikat.»
»Har ni aldrig träffat någon, som känt henne i Amerika?»
»Nej.»
»Har hon någonsin sagt, att hon skulle vilja resa dit igen?»
»Nej.»
»Får hon aldrig några brev därifrån?»
»Inte så vitt jag vet.»
»Tack. Nu skulle jag gärna i lugn och ro vilja tänka på saken. Om lantgården blivit definitivt övergiven, kunna ju en del svårigheter ställa sig i vår väg; om å andra sidan — och jag antar, att så varit händelsen — invånarna blivit underrättade om er ankomst och givit sig av, innan ni hunnit fram, kunna de ju ha vänt tillbaka, och i så fall är saken lätt utredd. Det bästa är, att ni genast reser hem till Norbury och noga ger akt på det lilla lantställets fönster. Om ni märker, att hyresgästerna åter tagit sin bostad i besittning, så telegrafera genast till oss. Vi skola vara hos er inom en timme efter det ert bud nått oss och skola snart nog klara upp hela historien.»
»Och om huset fortfarande är obebott?»
»I det fallet kommer jag i morgon ut till er för att överlägga om, vad som bör göras. Farväl nu! Och framför allt — låt bli att gå och gräma er; det är tids nog göra det, när ni fått verklig orsak därtill.»
»Jag är rädd för, Watson, att det här är en ruskig historia», sade min vän, sedan han följt ut mr Grant Munro. »Vad är din tanke därom?»
»Den låter inte vidare tilltalande», svarade jag.
»Du har rätt. Om jag ej misstar mig, är det säkert fråga om penningutprässning.»
»Vem skulle i så fall vara den skyldige?»
»Antagligen samma person, som bebor det enda väl möblerade rummet och har mrs Munros porträtt på sin kaminhylla. För tusan, Watson, det är ju riktigt intressant, det där vaxgula ansiktet i fönstret! Jag skulle inte för allt i världen ha velat gå miste om det här lilla äventyret.»
»Du har alltså redan bildat dig en teori?»
»Ja — men bara helt provisoriskt. Fast det skulle
