Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mycket förundra mig, om den till slut ej vore den rätta. Mrs Munros förste man befinner sig i det där huset.»

»Varför tror du det?»

»På vad sätt skulle man eljes kunna förklara hennes synbara ansträngningar att hindra sin andre man från att gå dit? Saken förhåller sig, så vitt jag kan se, på följande sätt:

»Denna mrs Munro gifte sig i Amerika. Hennes man utvecklade småningom några mindre älskvärda egenskaper eller fick kanske någon hemsk sjukdom, blev spetälsk eller sinnesslö. Slutligen reste hon från honom, återvände till England, bytte namn och började, som hon trodde, sitt liv på nytt. Hon hade varit gift i tre år och ansåg sig fullt säker i sin nya ställning, sedan hon visat sin nuvarande man en dödsattest, utfärdad för någon bland hennes bekanta, vars namn hon lagt sig till med. Men så upptäckes hennes vistelseort av hennes förste man eller av någon samvetslös kvinna, som fått sig vården om invaliden anförtrodd. Han eller hon skriver till mrs Munro och hotar att komma och angiva henne. Hon skaffar sig hundra pund och försöker köpa deras tystnad. Trots detta slå de sig ner i hennes närhet, och då hennes man tillfälligtvis omtalar, att det lilla landstället blivit uthyrt, gissar hon genast, att de nya grannarna just äro de personer, som förfölja henne. Hon väntar, tills hennes man somnat, ilar till nykomlingarna och försöker övertala dem att lämna henne i ro. Enär det första försöket misslyckats, återvänder hon till dem följande morgon, som vi veta, och hennes man träffar henne, när hon är stadd på hemväg. Hon lovar honom att ej gå dit igen; men ett par dar därefter blir hennes önskan att bli kvitt dessa obehagliga grannar henne övermäktig och hon gör ett andra besök. Hon tar då med sig det porträtt, man troligen begärt av henne. Mitt under förhandlingarna störtar tjänsteflickan in i rummet och säger, att hennes husbonde kommit hem, varpå mrs Munro, som anar, att denne antagligen följt flickan i hack och häl, jagar de andra köksvägen ut i den lilla furuskogen, som är belägen ej långt därifrån. På så sätt finner mannen huset tomt. Men det skall på det högsta förvåna mig, om så är händelsen, när han i kväll går dit på rekognosering. Vad säger du om min teori?»

»Alltsammans är ju bara gissning.»

»Men den täcker alla fakta åtminstone. När nya fakta, vilka ej passa in i densamma, kommit till vår kännedom, är det tids nog söka framställa en annan. Men än så länge kunna vi ingenting göra — vi måste avvakta budet från vår vän i Norbury.»

Länge behövde vi ej vänta på detsamma — det kom, just som vi hade slutat dricka te. Telegrammet lydde:

»Huset fortfarande bebott. Har sett ansiktet i fönstret igen. Möter vid 7-tåget; tar inga mått och steg före er ankomst.»




Han väntade på oss vid stationen, och vi lade genast märke till, att han var mycket blek och darrade av sinnesrörelse.

»De äro där ännu, mr Holmes», sade han och lade handen på min väns arm. »Jag såg ljus i fönstren, när jag gick hit. Vi ska' väl reda ut saken nu en gång för alla.»

»Har ni gjort upp någon plan?» frågade Holmes, under det vi veko in i den mörka allén.

»Jag ämnar med våld tränga in i huset och se efter vem som bor där. Jag önskar, att ni båda ville följa med som vittnen.»