DEN GULDSKIMRANDE HÅRFLÄTAN
Den människa, som älskar konsten för dennas egen skull», sade Sherlock Holmes, i det han kastade Daily Telegraphs annonsblad ifrån sig, »finner oftast sitt största nöje i dess ringaste och minst uppseendeväckande yttringar. Det gläder mig, att du i viss mån fattat denna sanning, och i de små framställningar av våra äventyr, dem du nedskrivit och — tillåt mig säga det — delvis förskönat, ej givit förnämsta platsen åt de många 'causes celebres' och sensationella rättegångar, i vilka jag spelat en roll, utan i ljuset framdragit händelser, vilka, i sig själva kanske helt triviala, likväl erbjudit ett experimentalfält för mina metoder att draga slutsatser och sammanställa logiska bevisföringar — med ett ord för mitt speciella 'fack'.»
»Men jag kan likväl ej helt och hållet tillbakaslå den beskyllning för sensationslystnad, som ofta framkastats mot mina små anteckningar», sade jag.
»Du har begått ett misstag däri», genmälte han, i det han med eldtången tog upp ett glödande kol och tände den långa sjöskumspipa, han i stället för sin vanliga kritpipa nyttjade, när han var i stridshumör — »du har begått ett misstag däri, säger jag, att du sökt ge liv och färg åt var och en av dina berättelser och ej inskränkt dig till en enkel framställning av den logiska sammanhållningen mellan orsak och verkan, som dock egentligen är sakens kärnpunkt.»
