Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


»Jag tycker mig likväl ha gjort dig full rättvisa», sade jag kyligt, en smula retad av den egenkärlek, som jag mer än en gång funnit vara en viktig faktor i min väns egendomliga karaktär.

»Nej — det är varken själviskhet eller egenkärlek», sade han, enligt sin vana mer besvarande mina tankar än mina ord. »Om jag fordrar, att full rättvisa göres min konst, så är det, emedan denna är något alldeles opersonligt — något, som står utom och över mitt eget jag. Brott förekomma ofta — logik blott sparsamt; därför borde du hellre uppehålla dig vid logiken än vid brottet. Du har nedsatt stoffet till en hel serie föreläsningar därigenom, att du tagit det till ämne för en hop små obetydliga berättelser.»

Det var en kall morgon tidigt på våren, och vi sutto efter slutad frukost på var sin sida om en flammande brasa i vår trevliga lilla ungkarlslägenhet vid Baker-Street. En tät, gulaktig dimma låg lägrad mellan de gråbruna husraderna, och fönstren i våningarna på andra sidan gatan sågo ut som mörka, oformliga punkter. Gasen var tänd och kastade sitt vänliga sken över det ännu ej avdukade frukostbordets snövita duk och prydliga servis. Sherlock Holmes hade hela morgonen varit ovanligt tystlåten och mestadels skänkt sin uppmärksamhet åt annonserna i diverse tidningar; slutligen upphörde han med sin läsning och började vid ytterst dåligt lynne förebrå mig mina litterära fel och brister.

»Dessutom», fortsatte han, sedan han en lång stund sugit på sin pipa och oavvänt stirrat in i elden, »kan man knappt anklaga dig för sensationslystnad, ty många av de 'fall', för vilka du intresserat dig, kunna strängt taget, i ordets lagliga bemärkelse ej kallas brott. Den lilla 'affär', med vilken jag hjälpte kungen av Böhmen, miss Mary Sutherlands märkvärdiga upplevelse, problemet rörande mannen med den kluvna läppen och den förnäme ungkarlens missöde, voro saker, som ej föllo inom kriminallagarnas råmärken. Men i det du sökt undvika det sensationella har du, fruktar jag, skattat alltför mycket åt det triviala.»

»Upplösningen har kanske emellanåt varit en smula banal», sade jag, »men jag anser de metoder, jag framställt, vara både nya och intressanta.»

»Prat, min käre vän, inte tror du, att publiken, den stora ouppmärksamma publiken, som knappt känner igen en vävare på hans tänder eller en 'sättare' på hans vänstra tumme, frågar efter de finare nyanserna i analyser och slutledningar. Men om du är trivial, kan ingen klandra dig därför — de 'stora' brottens gyllene tid är länge sedan förbi. Människorna — eller åtminstone de brottsliga människorna — ha förlorat all företagsamhet och originalitet. Vad min egen lilla praktik angår, så håller den på att sjunka ner till en byrå för igenskaffandet av bortslarvade blyertspennor och förmedlingen av skolflickskorrespondens. Snart har jag sjunkit ner, så långt jag kan komma. Den här biljetten fick jag i morgse — den placerar mig på nollpunkten. Läs, får du se!»

Han räckte mig en tillskrynklad liten brevlapp. Den var daterad från Montague-Place kvällen förut och lydde som följer:

»Bäste mr Holmes!

Jag skulle gärna vilja rådfråga er, angående en plats som lärarinna, vilken nyss blivit mig erbjuden; jag skall infinna mig i er bostad i morgon vid halv elva-tiden och hoppas få träffa er.
Högaktningsfullt
Violet Hunter.»

»Känner du den unga damen?» frågade jag.