haft tre pund i veckan, och av denna lön hade jag lagt av omkring sjuttio pund; men hur sparsamt jag än levde, försvunno mina slantar som snö för solen. Slutligen stod jag alldeles rådvill — jag kunde knappt skrapa ihop pengar nog att köpa frimärke, när jag skulle svara på en annons. Jag hade slitit ut mer än ett par sulor bara genom att springa i kontorstrappor, och likväl tycktes jag lika långt från allt hopp om anställning som förut.
Slutligen såg jag en plats annonserad ledig hos Mawson & Williams, den stora mäklarefirman på Lombard Street. Eastcheap är kanske inte mycket i er väg, men jag kan tala om för er, att den firman är en av de rikaste i London. Platsen finge sökas endast genom brev. Jag sände in min ansökan och mina rekommendationer men utan minsta hopp om att bli antagen. Emellertid fick jag med omgående det svar, att om jag måndagen därpå ville infinna mig på kontoret, kunde jag få tillträda platsen genast, förutsatt likväl, att mitt utseende och sätt voro till behag. Ingen utomstående har reda på, hur det tillgår i fall som detta. Somliga säga, att chefen bara sträcker ut handen och öppnar det första brev han får tag i. Detta må vara sant eller ej, men i alla händelser hade jag tur den gången, och har aldrig känt mig gladare till sinnes. Jag fick ett pund mer i veckan än jag förut haft, och göromålen voro ungefär de samma som hos Coxons.
»Och nu kommer den egendomliga delen av historien. Jag bodde ute i Hampstead — 17 Potter's Terrace är min adress. Samma kväll jag fått löfte om den omtalade platsen, satt jag helt förnöjd och bolmade på min gamla pipa, när min värdinna kom och gav mig ett visitkort, på vilket stod 'Arthur Pinner, finansagent'. Jag hade aldrig hört det namnet förr och hade ingen aning om vad karlen kunde vilja mig, men naturligtvis bad jag henne visa honom upp på mitt rum. Inom ett par minuter öppnades dörren för en medelstor, mörkhyad, svartögd person med kolsvart helskägg och en näsa, som stötte betydligt i rött. Han hade ett raskt, ogenerat sätt och talade kort och avmätt, likt en man, som känner tidens värde.
»'Mr Hall Pycroft, antar jag', sade han.
»'Ja visst', svarade jag och gav honom en stol.
»'För ej länge sedan anställd hos Coxon & Woodhouse?'
»'Alldeles riktigt.'
»'Och numera tillhörande Mawson's ordinarie personal?'
»'Fullkomligt rätt.'
»'Ja, ser ni', sade han, 'saken är den, att jag hört otroligt mycket beröm om er finansiella duglighet. Ni kommer väl ihåg Parker, som var Coxons kontorschef och högra hand? Han kan aldrig nog sjunga ert lov.'
»Naturligtvis blev jag glad över att höra detta. Jag hade alltid på kontoret ansetts för 'smart', men aldrig drömt om, att man på detta sätt talade om mig i City.
»'Har ni gott minne?' frågade han.
»Å ja — tämligen', svarade jag blygsamt.
»'Har ni följt noteringarna på Börsen under den tid, ni varit utan anställning?'
»'Ja visst; jag läser The Stock Exchange List var morgon.'
»'Det bevisar verkligt intresse för ert yrke!' utbrast han. 'På så sätt kommer man fram här i världen. Ni har väl ingenting emot, om jag examinerar er en smula? Låt mig se! Hur står Ayrshire-aktierna?'
»'Ett hundra fem å ett hundrafem och en fjärdedel.'
»'Och Nya Zeeländigarna?'
»'Ett hundra fyra?'
