»Ja visst. Vad slags 'affär' är det fråga om?»
»Du skall få höra alltsammans, när vi väl kommit på tåget. Min klient sitter här utanför i en droska, och väntar på oss. Kan du snart bli färdig?»
»Inom ett ögonblick.»
Jag skrev ett par rader till min granne, förklarade med några ord saken för min hustru och skyndade ut till Holmes, som otåligt väntande stod på trappan.
»Din granne är också läkare?» sade han och pekade på namnplåten.
»Ja. Han flyttade hit på samma gång som jag.»
»Vad säger du om hans praktik?»
»Den är lika god som min, antar jag.»
»Nej, min gosse lille, det är den inte.»
»Hur vet du det?»
»Trappstegen, trappstegen, min vän! Dina äro mycket mera nötta än hans. Men nu till vår 'affär!' Herrn därnere i droskan är min klient, mr Hall Pycroft. Tilllåt mig att presentera dig för honom. Snärta till hästen litet, kusk! Vi ha nätt och jämt tid att hinna fram till stationen, innan tåget går.»
Den herre, vars bekantskap jag på detta sätt så oväntat gjorde, var en lång, välväxt ung man med öppet, redbart ansiktuttryck; han hade klar, blomstrande hy och små ljusa mustascher. Han bar en splitterny »cylinder» och en välsittande kostym av fint svart kläde, såg ut som en »smart» affärsman och tillhörde efter allt att döma den klass av Citybefolkningen, som fått namn av »Cockneys», den klass, som skänker vårt försvarsväsen de bästa frivilliga skarpskyttarna och förser oss med fler atleter och sportsmän än någon annan folkklass i hela riket. Hans runda, rödblommiga anlete hade av naturen ett glatt, sorglöst uttryck, men kring hans läppar låg nu ett drag av halvt låtsat, halvt verkligt bekymmer. Det var likväl ej förrän vi allesammans befunno oss i en första klassens kupé på väg till Birmingham, som jag fick reda på varför han vänt sig till Sherlock Holmes.
»Nu få vi vara ostörda hela sjuttio minuter», sade Holmes. »Jag skulle gärna se, mr Pycroft, att ni berättade er mycket intressanta upplevelse för min vän, doktor Watson, och alldeles på samma sätt, som ni gjort det för mig, helst med än flera detaljer, om det är er möjligt. Mig kan det heller ej skada att än en gång få höra er redogörelse för vad, som tilldragit sig. Det är en 'affär', Watson, som kan bli av stort intresse; den kan ock visa sig vara helt banal, men i alla händelser erbjuder den en mängd bizarra drag av det slag, som både du och jag tycka om att studera. Seså, mr Pycroft, jag lovar att ej vidare avbryta er.»
Vår unge reskamrat gav mig förstulet ett skälmskt ögonkast.
»Det ledsamma i historien är», sade han, »att jag förefaller mig själv som en fördömd narr. Naturligtvis kan alltsammans vara rent spel, och jag inser ej, hur jag skulle ha kunnat handla annorlunda än jag gjort; men om jag går miste om min plats utan att ha fått en annan i stället, skall jag aldrig glömma, hur enfaldigt jag burit mig åt. »Jag hade en ganska god anställning hos Coxon & Woodhouse i Draper's Garden, men som ni kanske minns, råkade de i våras illa ut i anledning av det venezuelska lånet och stodo på huvudet. När kraschen kom, hade jag varit hos dem i fem år, och gamle Coxon gav mig riktigt finfina intyg; men naturligtvis stod jag där på bar backe, jag, liksom mina tjugusju kamrater. Gång på gång försökte jag få en ny plats; men det fanns så många mer än jag, som ville ha arbete, och dessutom rådde under flera månader fullkomlig stiltje i affärsvärlden. Hos Coxons hade jag