GLORIA SCOTTS ÖDE
Här har jag några papper», sade min vän Holmes, då vi en vinterkväll sutto på var sin sida om den flammande brasan, »som jag tror det skulle roa dig att se igenom. Dokumenten ha avseende på den märkvärdiga historien om Gloria Scott, och detta är brevet med det budskap, som fällde fredsdomare Trevor död till marken, när han läste det.»
Ur en byrålåda hade Holmes tagit fram en gammal gulnad pappersrulle; han löste upp bandet, som sammanhöll densamma och gav mig en liten biljett, skriven på ett halvt ark grått papper. Innehållet var av följande lydelse:
»Den årliga jakten i grannskapet är nu åter börjad. Förste skogvaktare Hudson är hemkommen; har, berättas det, sagt de andra allt. Vi kunna rädda tuppens och er fasanhönas liv.»
När jag slutat läsningen av detta gåtfulla budskap, kastade jag en blick på Holmes och fick se, att han belåtet skrattade åt min förvånade uppsyn.
»Du ser litet förbryllad ut», sade han.
»Jag begriper sannerligen ej, hur de här raderna ha kunnat injaga förskräckelse hos någon — de tyckas mig snarare groteska än farliga.»
»De tyckas så, ja! Och likväl är det ett faktum, att den, som första gången läste dem — en ståtlig, kraftfull gammal man — föll död till marken lika hastigt och oväntat, som om han träffats av ett pistolskott.»
»Du gör mig riktigt nyfiken», sade jag. »Men varför sade du just nu, att särskilt jag borde ha nöje av att studera den här 'affären'?»
»Emedan det var den första, för vilken mina tjänster togos i anspråk.»
Mer än en gång hade jag sökt avlocka min vän berättelsen om anledningen varför han slagit in på sitt nuvarande yrke, men det hade ej lyckats mig — han var sällan vid meddelsamt lynne. Nu satte han sig tillrätta i länstolen och bredde ut de omtalade dokumenten på sitt knä; så tände han sin pipa och drog några kraftiga bloss, under det han tankfullt ordnade de gulnade pappersbladen.
»Har du aldrig hört mig tala om Victor Trevor?» frågade han slutligen. »Han var den ende, med, vilken jag blev god vän, under de två år jag låg vid universietet. Jag har just aldrig varit sällskaplig av mig, ser du, Watson; jag trivdes bäst hemma på mina rum, där jag i lugn och ro kunde fundera och tänka och sätta mina små teorier och metoder i system. Följaktligen kom jag ytterst sällan tillsammans med mina kamrater. Med undantag av boxning och fäktning idkade jag ingen slags sport; mina studier voro ju så olika mina jämnårigas, att vi ej hade det minsta gemensamt. Trevor var den ende, jag kände, och vår bekantskap inleddes på det sätt, att hans bullterrier högg sina tänder i mitt ben en morgon, då vi gingo till kyrkan.
»Det var ett mycket prosaiskt sätt att stifta vänskap, men icke förty ganska effektivt. Jag måste hålla mig i sängen en hel vecka, och Trevor ansåg det för sin plikt att komma in och titta till mig emellanåt. I början stannade han och pratade bara ett par minuter, men småningom blevo hans besök allt längre, och innan
