Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


terminens slut voro vi intima vänner. Han var en sympatisk, 'helgjuten' natur, full av livsglädje och livskraft och i mer än ett hänseende raka motsatsen till mig; men vi funno snart, att vår smak överensstämde i mångt och mycket. När jag så fick veta, att han liksom jag stod i saknad av vänner, blev detta faktum ytterligare ett föreningsband emellan oss. Slutligen bjöd han mig att under sommarlovet tillbringa en månad på hans fars egendom, belägen ej långt från Dormithorpe, i Norfolk, och jag antog tacksamt inbjudningen.

»Gamle mr Trevor var tydligen en både förmögen och inflytelserik man; han var godsägare och fredsdomare. Dormithorpe är en liten köping norr om Langmere. Herregården var en gammaldags, rymlig tegelstensbyggnad, framför vilken sträckte sig en lång allé av stora vackra lindar. Man hade ypperliga tillfällen till god andjakt och givande fiske; huset kunde skryta med ett välförsett bibliotek — inköpt, trodde jag mig förstå, av godsets förre ägare — och en präktig kokerska, så att man skulle ha varit mer än lovligt bortskämd, om man ej skulle kunna ha trivts där en månad.

»Trevor senior var änkling, och min vän var hans enda barn. Han hade haft en dotter, men denna hade, hörde jag, dött av difteri under ett besök i Birmingham. Den gamle herrn intresserade mig ofantligt. Han var ej i besittning av någon högre bildning, men ägde ett ansenligt förråd av såväl fysisk som psykisk styrka. Många böcker hade han ej läst; men han hade färdats vida omkring, sett mycket av världen och kom ihåg allt vad han läst och sett. Till det yttre var han en grovt byggd, kraftfull gammal man med tjockt, gråsprängt hår, brun, väderbiten hy och ovanligt skarpa, genomträngande blå ögon. I trakten gällde han för att vara god och hjälpsam och var omtalad för sina milda domslut.

»En kväll ej långt efter min ankomst sutto vi efter middagen vid ett glas portvin, när unge Trevor började tala om min vana att observera och draga slutsatser, en vana, som jag redan då satt i system, fast jag föga anade, hur stor roll den skulle komma att spela i mitt liv. Den gamle herrn trodde uppenbarligen, att hans son överdrev ett par av de för övrigt ganska triviala 'fall', som kommit till hans kännedom.

»'Å, seså, mr Holmes', sade han och skrattade godmodigt, 'giv oss prov på er förmåga! Jag är ett utmärkt försöksobjekt — låt se, vad ni kan göra av mig!'

»'Jag är rädd, att resultatet ej blir särdeles ly»ande', svarade jag. 'Men jag tycker mig förstå, att ni under sista året gått i ständig fruktan för anfall på er person.'

»Skrattet dog på hans läppar och han stirrade på mig med ett uttryck av gränslös förvåning.

»'Det är sant nog', sade han. 'Du minns väl, Victor', fortsatte han, vänd till sin son, 'att de där krypskyttarna, som vi befordrade till laga näpst, hotade sätta en kula i oss. Sir Edward Hoby har verkligen redan blivit anfallen. Sedan dess har jag alltid varit på min vakt. Men hur kunde ni veta det?'

»'Ni begagnar ofta en mycket vacker promenadkäpp', svarade jag. 'Av silverstämpeln kunde jag se, att den högst ett år har kunnat vara i er ägo. Och så har ni gjort er den mödan att fylla knappen med smält bly — därigenom blir den ett ganska fruktansvärt vapen. Jag resonerade som så, att ni ej skulle ha tagit ett dylikt försiktighetsmått, i fall ni ej haft orsak till fruktan.'

»'Något mer?' frågade han småleende.

»'Ni har i er ungdom varit en duktig boxare!'

»'Mycket riktigt. Hur har ni kunnat fundera ut det? Har min näsa blivit slagen litet på sned?'

»'Nej', svarade jag. 'Jag kan se det på edra öron;