Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


de se så där platta och tjocka ut, som de alltid göra hos dem, som boxas mycket.'

»'Något annat?'

»'Att döma av valkarna i edra händer har ni flitigt sysselsatt er med grävning.'

»'Jag har förtjänat hela min förmögenhet på guldfälten.'

»'Ni har varit i Nya Zeeland.'

»'Ja.'

»'Ni har besökt Japan.'

»'Rätt gissat.'

»'Och ni har varit ytterst intimt lierad med någon, vars initialer äro 'J. A.', och som ni sedan helst skulle ha velat glömma.'

Mr Trevor reste sig upp, fäste sina stora blå ögon med en vilt stirrande blick på mig och sjönk medvetslös tillbaka i sin stol.

»Du kan tänka dig, Watson, hur förskräckta vi blevo, både hans son och jag. Emellertid varade svimningsattacken ej längre, ty sedan vi lossat på hans krage och stänkt vattnet ur våra sköljkoppar i hans ansikte, drog han ett par hastiga, flämtande andetag och satte sig upp.

»'Jag skrämde er väl duktigt, pojkar?' sade han med ett svagt leende. 'Jag ser nog stark och frisk ut, men jag har ett svårt hjärtfel, och det fordras ej mycket för att få mig att bita i gräset. Hur ni bär er åt, mr Holmes, är mig en gåta, men nog tycks det mig, som vore alla detektiver, både de, som tillhöra verkligheten, och de, som fantasien skapat, riktiga barn i jämförelse med' er. Ni har er bana utstakad för er; ni är specialist på det området; ni kan tro mina ord — jag har inte sett så litet här i världen.'

»Och denna hans tillrådan var — kanske en smula till följd av den överdrivna beundran han hyste för min skicklighet — det första, som ingav mig tanken att till yrke förvandla det, som dittills ej varit annat än ett slags mani — en vurm. I det ögonblicket var jag dock så orolig över min värds plötsliga illamående, att jag ej kunde tänka på något annat.

»'Jag hoppas, att jag ej sagt något, som oroat er eller gjort er ledsen?' sade jag.

»'Nåja — er själv ovetande vidrörde ni en mycket sårbar punkt. Törs man fråga, hur ni fått reda på saken och hur mycket ni egentligen vet?'

»Han talade på ett skämtsamt sätt, men hans blick hade alltjämt ett skrämt, skyggt uttryck.

»'Det är alldeles ofantligt enkelt', svarade jag. 'När ni häromdagen drog upp er skjortärm för att hala den där stora fisken, ni minns, in i båten, såg jag, att ni hade initialerna 'J. A.' tatuerade alldeles invid armbågen. Bokstäverna voro ännu ganska läsliga, men att döma av deras litet suddiga utseende och av alla fläckarna på huden omkring dem, hade ni försökt plåna ut dem. Således insåg jag, att den person, på vilken bokstäverna syftade, en gång i tiden stått er mycket nära, men att ni längre fram önskade glömma hans — eller hennes — tillvaro.'

»'Ni har då ögonen med er!' utbrast han med en lättnadens suck. 'Det förhåller sig precis så, som ni säger. Men låt oss inte tala mer om den saken! Inga andar äro så svåra att besvärja som minnena av forna kärlekssagor. Kom nu med in i biljardrummet och rök en cigarr!'

»Från den dagen låg, trots all hans vänlighet, en viss misstänksamhet i mr Trevors sätt mot mig. Till och med hans son märkte det. 'Du har jagat en sådan skräck i pappa', sade han, 'att han aldrig känner sig säker på vad du vet och vad du inte vet.' Den gamle herrn ämnade ingalunda visa sin ängslan, det är jag