sju veckor, flitigt studerande organisk kemi. En dag fram mot hösten, då ferierna nalkades sitt slut, fick jag emellertid ett telegram från min vän, som bad mig genast komma till Dormithorpe, enär han vore i stort behov av råd och hjälp. Jag lämnade naturligtvis ögonblickligen allt, vad jag hade för händer och begav mig på väg norrut.
»Unge Trevor mötte mig vid stationen med sin dog-cart. Jag märkte strax, att de två sista månaderna varit mycket prövande för honom; han hade magrat, såg sorgsen och bekymrad ut och hade alldeles mistat det glada, hurtiga sätt, som förr utmärkt honom.
»'Min far ligger för döden', voro de första ord, han yttrade till mig.
»'Omöjligt!' utbrast jag. 'Vad felas honom?'
»'Han har haft ett slaganfall — ett slags nervattack. Han har varit medvetslös hela dagen — jag tvivlar på, att vi skola finna honom vid liv.'
»Som du nog kan tänka dig, Watson, blev jag djupt skakad av dessa sorgliga nyheter.»
»'Vad är orsaken till det häftiga anfallet?' frågade jag.
»'Ja, ser du, det är knuten! Stig upp i vagnen — vi kunna prata under det vi köra. Du minns den där karlen, som ville tala med min far? — det var kvällen innan du reste.'
»'Ja, visst minns jag honom.'
»'Vet du, vem det var, som vi den dagen läto slippa in i vårt hem?'
»'Nej — det har jag ingen aning om.'
»'Det var djävulen själv, Holmes!' utbrast han.
»Jag stirrade med yttersta förvåning på honom.
»'Ja — det var satan i egen person. Sedan den dagen ha vi ej haft en lugn stund — inte en enda. Min far har ej varit sig lik; hans liv har blivit ödelagt och hans hjärta krossat av den där fördömde Hudson.'
»'Hur kunde denne ha så stor makt?'
»'Det är det, jag framför allt annat i världen skulle vilja veta. Min vänlige, godhjärtade, snälle gamle far! Hur har han väl råkat i den skurkens våld? Jag är så glad att ha fått dig hit, Holmes! Jag har det största förtroende till ditt omdöme och din grannlagenhet och vet, att dina råd alltid äro efterföljansvärda.'
»Vi rullade med rask fart fram på den jämna, breda landsvägen; så långt ögat nådde, sträckte sig åt alla håll den den oändliga slätten, skimrande i den nedgående solens strålar. Till vänster om oss varseblevo vi redan de höga skorstenar och den ännu högre flaggstång, som utvisade den inflytelserika egendomsherrens boning.
»'Min far gjorde den där karlen till trädgårdsmästare', fortsatte unge Trevor, 'och som denne ej var belåten med sin anställning, antogs han till hovmästare. Hela huset tycktes tillhöra honom — han gick omkring överallt och gjorde precis vad han ville. Tjänstfolket beklagade sig över hans supiga vanor och simpla språk. Pappa höjde deras löner som ersättning för de ledsamheter, de måste utstå. Karlen generade sig inte för att ta både båten och min fars bästa bössa och fara ut och jaga. Och alltid hade han en så hånfull, oförskämd uppsyn, att jag hundratals gånger känt mig frestad piska upp honom och hade så gjort, om han ej varit så mycket äldre än jag. Jag har måst lägga ett förskräckligt band på mig hela tiden, och nu undrar jag, om det ej varit bättre, ifall jag varit mindre hänsynsfull. Det blev allt värre och värre; den här uslingen Hudson, blev mer och mer påflugen och näsvis, tills jag slutligen en dag, då han i min närvaro givit min far ett oförskämt svar, tog honom i ärmen och körde honom ut ur rummet. Han gick sin väg,
