Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


likblek av raseri; hans små ögon gnistrade av ilska och utslungade flere hotelser än hans tunga förmådde. Jag vet inte vad som sedermera tilldrog sig mellan min far och honom, men följande dag kom pappa till mig och frågade, om jag hade något emot att be Hudson om ursäkt. Som du lätt kan tänka dig, nekade jag att göra det och frågade min far, huru han kunde tillåta en sådan kanalje att taga sig sådana friheter i hans hus.

»'Å, min käre gosse', svarade han, 'det går nog an för dig att prata — du vet inte, hur jag har det ställt. Men du skall få veta det, Victor — jag skall laga, att du får veta det, hända vad hända vill. Du skall nog inte tro något ont om din stackars gamle pappa, inte sant?'

»'Han var mycket upprörd, och stängde in sig på sitt rum; genom fönstret kunde jag se, att han var ivrigt sysselsatt med skrivning.

»'Samma kväll kände vi oss som befriade från något ont; Hudson sade nämligen, att han tänkte lämna oss. Han kom in i matsalen, just när vi slutat äta middag, och förkunnade sitt beslut med en drucken mans tjocka, otydliga röst.

»'Jag har haft nog av Norfolk', sade han. 'Jag ska' ge mig ner till mr Beddoes i Hampshire. Han blir troligen lika glad att få se mig, som herrn blev.'

»'Ni lämnar oss väl inte i ett vrångt sinne, Hudson?' sade min far så fromt och ödmjukt, att blodet kokade i mina ådror.

»'Jag har inte blivit bedd om ursäkt', svarade karlen surmulet och såg på mig.

»'Victor, vill du inte erkänna, att du behandlat den här hedersmannen på ett något opassande sätt?' sade min far, vänd till mig.

»'Tvärtom — jag tycker att vi ha bägge två visat honom den största fördragsamhet', var mitt svar.

»'Såå — det tycker ni?' sade vår plågoande med ett håningrin. 'Ja, som ni vill, kamrat — vi få väl vidare talas vid.' Han lämnade rummet och strax därefter huset. Från den stunden var min far ett rov för en besynnerlig nervös upphetsning; natt efter natt hörde jag honom gå fram och tillbaka i sitt rum, och just som han började återfå litet av sitt forna sinneslugn, föll slaget.

»'Hur?' frågade jag ivrigt.

»'På ett högst egendomligt sätt. I går kväll fick min far ett brev, avstämplat i Fordingbridge. Han las te det, slog båda händerna för ögonen och började springa runt omkring i rummet, alldeles som om han varit från sina sinnen. När jag slutligen lyckades få honom ner på en soffa, såg jag, att både munnen och ögonlocken voro dragna åt ena sidan — han hade fått ett slaganfall. Doktor Fordham blev genast tillkallad, och min far fördes i säng; men lamheten har spritt sig, medvetandet har ej återvänt och jag fruktar, att vi ej skola finna honom vid liv.'

»'Du riktigt skrämmer mig, Trevor!' utbrast jag. 'Vad i all världen innehöll det där brevet?'

»'Ingenting av vikt — det är just det märkvärdiga. Innehållet var både absurt och trivialt. Å — Herre Gud! Det är som jag anade.'

»Under det han talade, hade vi svängt om en krök i allén och kunde i det avtagande dagsljuset se, att alla rullgardinerna i huset voro nerfällda. När vi körde fram till trappan, kom en svartklädd herre oss till mötes.

»'När skedde det, doktor Fordham?' frågade Trevor.

»'Nästan strax sedan ni rest.'

»'Återfick han medvetandet?'

»'Bara ett enda ögonblick, omedelbart innan slutet.'