vad kan vara meningen med sådana ord som 'skogvaktare' och 'fasanhöna'?
»'De ha ingenting att göra med själva varningen, men de hade kunnat vara av stor betydelse för oss, så framt vi ej haft andra medel att upptäcka brevets avsändare. Du ser, att denne först skrivit: — — 'jakten — — är — — börjad — o. s. v. Sedan har han, enligt någon förut gjord överenskommelse, fyllt två ord i varje tomrum. Helt naturligt använde han de första ord, som runno honom i minnet, och enär det bland dessa finnas så många, som hänföra sig till sport, kan du vara säker på, att han antingen är jägare eller sysselsätter sig med uppfödande av avelsdjur. Känner du till denne mr Beddoes?'
»'Nu, när du påminner mig om honom, kommer jag ihåg, att min far varje höst var bjuden på jakt hos honom.'
»'Då kommer den lilla biljetten tvivelsutan från honom', sade jag. 'Nu återstår ej annat än att ta reda på den hemlighet, medels vilken Hudson kunde injaga skräck hos två så välkända och inflytelserika personer som din far och hans goda vän.'
»'Ack, Holmes, jag fruktar, att vad vi få veta är en bekännelse om synd och skam!' utropade Victor. 'Men jag vill ej ha några hemligheter för dig. Här är den berättelse min far nedskrev, då han fick veta, att Hudson tänkte sätta sin hotelse i verket. Jag fann papperen i det lackerade skåpet, alldeles som min far sagt doktorn. Läs upp för mig, vad som står i dem; själv har jag varken lust eller själsstyrka nog att gå igenom dem.'
»Här ser du samma dokument, som min vän lämnade i mina händer, Watson, och jag skall läsa upp deras innehåll för dig, liksom jag den minnesvärda kvällen i det gamla biblioteket, läste upp det för min stackars ungdomsvän. På första sidan står skrivet:
»'Berättelse om barkskeppet Gloria Scotts sista resa, från den stund, det lämnade Falmouth, den 8:de okt. 1855 till dess undergång på 15°, 20' nord. lat. och 25°, 14' västl. long. den 6:te nov. samma år.' Bekännelsen är affattad i brevform och har följande lydelse:
»'Min käre, älskade son! Nu, när vanäran hotar att kasta sin mörka skugga över mina sista levnadsår, kan jag fullt sanningsenligt och uppriktigt säga, att det varken är fruktan för lagens stränghet eller förlusten av min sociala ställning, som mest tynger mitt hjärta, utan det är den tanken, att du skall nödgas blygas för din far, du, som älskar mig och som — det hoppas jag — sällan haft anledning att känna annat än vördnad för mig. Men om det tunga ödets slag, av vilket jag dagligen och stundligen hotas, skulle drabba mig, då önskar jag, att du läser detta och av mig själv får veta, i hur hög grad jag är tadelvärd. Om å andra sidan allt (och det give Gud den Allsmäktige!) skulle gå väl och om detta papper likväl skulle finnas till och råka i dina händer, då besvär jag dig vid det, som du håller mest heligt — vid minnet av din älskade mor och vid den kärlek, som alltid rått oss emellan — att du kastar det oläst på elden och aldrig mer skänker det en tanke.
»'Om således din blick faller på dessa rader, så vet jag, att jag redan skall ha blivit angiven och släpad från mitt hem eller också — och detta är det troligaste, ty som du vet, är mitt hjärta långt ifrån friskt — skall döden för alltid ha förseglat min tunga. I vilket fall som helst är tystnadens tid förbi. Varje ord, jag här säger dig, är den nakna sanningens — det svär jag, så sant jag hoppas på nåd och förlåtelse.
