Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


striden slut. Store Gud! Har det väl någonsin funnits ett slakthus, som sett värre ut än det där skeppet! Prendergast var lik en rasande dämon, han lyfte upp soldaterna så lätt, som om de varit lindebarn och kastade dem över bord utan att fråga efter, om de voro döda eller levande. En stackars svårt sårad sergeant samm efter fartyget en lång stund, tills någon slutligen av barmhärtighet jagade honom en kula genom huvudet. Av våra fiender funnas nu inga andra kvar än fångvaktarna, styrmännen och doktorn.

»'Det var angående deras öde, det häftiga grälet uppstod. De flesta av oss voro ju själaglada över att ha återfått friheten, men ville ej gärna belasta sitt samvete med mord. En sak var att skjuta ner soldater, vilka med musköten i hand kunde dyrt sälja sina liv; en annan att med kallt blod mörda försvarslösa män. Åtta av oss, fem deporterade och tre matroser, sade, att vi ej ville vara med om detta. Men Prendergast och hans anhängare stodo ej till att övertala. Vår enda utsikt till frihet och säkerhet låge däri, att vi gjorde 'rent hus', sade de; det vore farligt lämna kvar någon, som kunde uppträda och vittna. Det var ej långt ifrån, att vi fått dela fångarnas öde, mina vänner och jag, men slutligen sade Prendergast, att om vi så önskade, kunde vi få ta en av skeppsjullarna och ge oss av. Vi mottog ivrigt hans tillbud; vi hade fått nog av all denna blodutgjutelse och insågo, att den ej ännu var slut. Man gav var och en av oss en omgång sjömanskläder; en tunna dricksvatten, ett par lådor skeppsskorpor och en kompass lades ner i jullen. Prendergast kastade till oss ett sjökort, sade oss, att vi voro skeppsbrutna matroser, vilkas fartyg förlist på 15° nord. lat. och 25° väst. long, högg av fånglinan och överlämnade oss åt vårt öde.

»'Och nu kommer jag till den egendomligaste delen av min historia, min älskade son. Strax vid myteriets början hade matroserna halat in storseglet, men när vi stötte från skeppet, satte de till alla klutar, och enär en svag nordvästlig bris blåste, började fartyget långsamt avlägsna sig från oss. Vår lilla båt låg stilla, gungande för de långa, jämna dyningarna, under det Evans och jag, de 'lärdaste' av det lilla sällskapet, ivrigt studerade sjökortet för att fundera ut åt vilket håll vi borde styra kosan. Frågan var ej lätt att besvara: Cap Verde-öarna lågo fem hundra mil norr om oss, afrikanska kusten befann sig ungefär på ett avstånd av sjuhundra mil åt öster. Enär vinden emellertid tycktes vilja gå på nord, ansågo vi det bäst att styra åt Sierra Leone till och vände stäven i den riktningen. Gloria Scotts tunga skrov syntes ännu styrbord om oss. Plötsligt sågo vi ett tjockt, svart moln uppstiga från skeppet och likt ett jätteträd avteckna sig mot horisonten. Ett par sekunder senare nådde oss ett åskliknande dån, och när röken skingrats, fanns ej minsta spår av Gloria Scott. Ögonblickligen vände vi vår båt och rodde så snabbt vi förmådde mot det ställe, där en över havsytan svävande genomskinlik töckenslöja utvisade, var olyckshändelsen ägt rum.

»'Det dröjde länge, innan vi hunno fram; till en början trodde vi oss ha kommit för sent för att rädda någon. En upp- och nedvänd julle, en massa på vågorna gungande spillror och träflisor vittnade om, att det gamla fartyget mött sin undergång, men någon levande varelse stod ej att upptäcka, och vi hade redan vänt om, då vi hörde ett rop om hjälp och på något avstånd sågo en man, fasthållande sig vid en vrakstump. Vi togo honom ombord, och han befanns vara en ung matros, vid namn Hudson; emellertid var han så illa bränd och så kraftlös, att han först följande dag kunde redogöra för vad som hänt.