likväl sinnesnärvaro nog att stoppa på sig det papper, han först studerat.
»'Jaså', sade jag, 'det är på detta sätt ni återgäldar det förtroende vi hyst till er! Från och med i morgon är ni skild från er tjänst.'
»'Han såg alldeles förkrossad ut, bugade sig djupt och smög sig förbi mig utan att säga ett ord. Den lilla vaxljusbiten stod kvar på bordet, och vid dess sken kastade jag en blick på det papper, Brunton tagit ur byrålådan. Till min överraskning var det ej något dokument av vikt; det var endast en kopia av frågorna och svaren i det egendomliga gamla ceremoniel, som går under namn av Den Musgraveska Ritualen. Varje medlem av vår familj måste, när han blir myndig, genomgå denna ceremoni; det är ett bruk, som århundraden igenom existerat i vår släkt — en fullkomligt privat angelägenhet, som möjligen likt våra vapen och motton kan vara av intresse för fornforskaren, men ej äger minsta praktiska betydelse.
»'Vi ska' taga litet nogare reda på det där papperet sedan', sade jag.
»'Gärna — om du tror, att det tjänar något till', sade han tvekande. 'För att emellertid återkomma till min redogörelse, så låste jag igen byrån, begagnande mig av den nyckel Brunton använt. När jag vände mig om, i avsikt att gå tillbaka till mitt rum, blev jag till min förvåning varse, att karlen stod bakom mig.
»'O, mr Musgrave, sade han med av sinnesrörelse hes och darrande röst, 'jag står inte ut med sådan vanära! Jag har alltid varit stoltare, än det i min ställning kanske passat sig, och skammen skulle döda mig. Mitt blod kommer över ert huvud — det gör det, tro mig! — om ni driver mig till förtvivlan. Om ni inte vill behålla mig i er tjänst efter vad som nyss tilldragit sig, så låt mig för Guds skull själv säga upp mig till flyttning och ej resa förrän om en månad. Låt det se ut, som vore det av egen fri vilja, jag lämnade er! Det blir svårt nog ändå, mr Musgrave, men jag skulle ej kunna stå ut med att bli bortkörd inför ögonen på alla dem, jag känner så väl.'
»'Ni förtjänar inte mycken hänsyn Brunton', svarade 'Ert uppförande har varit minst sagt skandalöst. Som ni emellertid varit länge i familjen, vill jag ej satta er för offentlig vanära. Men en månads uppskov är för långt. Lämna huset inom en vecka, och vad skäl ni behagar för er avresa.
»'Inom en vecka!' utbrast han förtvivlad. 'Fjorton dar — säg åtminstone fjorton dar!'
»'En vecka!' upprepade jag. 'Och ni kan likväl anse att ni blivit behandlad med mycken skonsamhet.'
»'Han smög sig bort, med huvudet nedsjunket mot bröstet; jag släckte ljuset och återvände till mitt rum.'
»'Under de följande två dagarna uppfyllde Brunton på det mest nitiska sätt sina plikter. Jag gjorde ingen häntydan på det skedda, men väntade med en viss nyfikenhet att få se, hur han skulle motivera sitt beslut lämna sin tjänst. På tredje dagen infann han sig emellertid ej för att, enligt vana, ta emot mina order för dagen. När jag lämnade matsalen, mötte jag händelsevis Rachel Howells. Hon hade nyss tillfrisknat från sin svåra sjukdom, men såg ännu så blek och avtärd ut, att jag ansåg henne ur stånd att utföra sitt arbete.'
»'Ni borde hålla er i säng ännu några dar', sade jag. 'Börja inte arbeta, förrän ni blivit starkare.'
»'Hon såg på mig med ett så sällsamt uttryck i sitt ansikte, att jag började tro henne vara sinnesrubbad.'
»'Jag är stark nog, mr Musgrave', svarade hon.
»'Vi få se, vad doktorn säger', sade jag. 'Sluta med
