Hurlstone var en person, som alla de, vilka gästade mig, lade märke till och ej snart glömde.
»'Men denne skatt till tjänare har ett stort fel: han är en riktig Don Juan. Du kan lätt föreställa dig, att en sådan karl som han spelar en viss roll nere hos oss på rama landsbygden.
»'Så länge han var gift, gick det bra, men sedan han blev änkling, har jag haft åtskilligt obehag att utstå för hans skull. För ett par månader sedan hoppades vi, att han skulle slå sig till ro igen; han förlovade sig med Rachel Howells, en av understäderskorna; men efter helt kort tid gav han henne korgen och började kurtisera Janet Tregellis, förste skogvaktarens dotter. Rachel, som är en mycket hygglig och präktiga flicka, men som lik de flesta walesiskor, har ett ytterst häftigt lynne, fick hjärnfeber och går nu omkring i huset — eller gjorde det åtminstone tills i går — lik en skugga av sitt forna 'jag'. Detta var det första dramat på vårt fredliga Hurlstone; vad som sedan skedde, utplånade till en del intrycket av den sorgliga händelsen. Detta sista drama föregicks av hovmästare Bruntons avskedande.
»'Saken tilldrog sig på följande sätt. Jag har redan sagt dig, att karlen är intelligent, och det är hans intelligens, som blev orsaken till hans ruin; den tycks nämligen ha ingivit honom en omättlig nyfikenhet angående saker och ting, med vilka han ej har det minsta att skaffa. Jag hade ingen aning om hur långt hans »vetgirighet» drivit honom, förr än en ren tillfällighet öppnade ögonen på mig.
»'Jag har redan nämt för dig, att Hurlstone är en gammal, stor, oregelbunden byggnad. En natt i förra veckan — natten till fredag, för att vara fullt korrekt — kunde jag omöjligt sova; jag hade nämligen, dumt nog, efter middagen druckit en kopp starkt, svart kaffe. Jag gjorde mitt bästa för att falla i sömn — förgäves. Då steg jag upp och tände ljus i avsikt att fortsätta läsningen av en roman, som jag höll på med. Boken hade emellertid blivit lämnad kvar i biljardrummet; jag tog på mig min nattrock i akt och mening att gå och hämta den.
»För att komma till biljardrummet måste jag gå nedför en ganska hög trappa och sedan tvärs över den korridor, som leder till biblioteket och det rum, där mina bössor förvaras. Döm om min förvåning, när jag såg ljus i biblioteket, vars dörr stod öppen. Innan jag gått till sängs, hade jag själv släckt lamporna och stängt dörren. Naturligtvis tänkte jag strax på inbrottstjuvar. Korridorerna på Hurlstone äro dekorerade med en massa gamla vapen. Jag ryckte till mig en stor stridsyxa, lät ljuset stå kvar, smög på tå fram längs korridoren och tittade in genom den öppna dörren.
»'Det var Brunton — hovmästaren — som befann sig därinne. Han satt fullt påklädd i en länstol med ett stycke papper, som såg ut som en karta, utbredd framför sig; han höll huvudet lutat i handen och tycktes försjunken i djupa tankar. Stum av förvåning blev jag stående och såg uppmärksamt på honom. Ett litet vaxljus, ställt på bordet, spred ett svagt sken omkring sig och tillät mig se, vad som tilldrog sig. Plötsligt reste sig karlen, gick fram till en gammal i rummet befintlig byrå, vars ena låda han låste upp och drog ut. Ur denna tog han ett papper, vilket han, sedan han återtagit sin plats i länstolen, bredde ut på bordet och ivrigt började studera. Förargelsen över att se mina familjedokument sålunda utsatta för undersökning blev mig övermäktig — jag tog ett steg framåt, Brunton lyfte huvudet och fick se mig stå i dörröppningen. Han sprang upp från stolen, likblek av fruktan; han hade
