Sida:Sherlock Holmes äventyr - Tredje samlingen.djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


mr Holmes, har jag mycket tjockt hår, och färgen är ganska ovanlig — det är brunt, men skiftar starkt i guld. Det väcker ofta uppmärksamhet, i synnerhet hos artister. Jag ville på inga villkor offra min största prydnad så här oförberett och lättvindigt.

»'Det är alldeles omöjligt, är jag rädd', svarade jag.

»Han hade hela tiden ej tagit sina ögon från mig, och nu såg jag en skugga av felslagen förhoppning på hans godmodiga ansikte.

»'Ja, men det är alldeles nödvändigt', sade han. 'Det är en liten nyck av min hustru, och man måste ta hänsyn till fruntimmers små infall, ser ni, snälla fröken. Ni vill således inte klippa av er håret?'

»'Nej, det vill jag verkligen inte', svarade jag kort och avgörande.

»'Jaså — ja, då är den saken avgjord. Men det var skada — ni hade i alla andra avseenden passat så bra. Jag måste väl då se på några andra av de unga damerna, miss Stoper?'

»Så länge vårt samtal varat, hade nämnda dam ivrigt sysselsatt sig med sina brev och papper och ej sagt ett ord till någon av oss; nu vände hon sig till mig med så tydligt missnöje, att jag mer än väl insåg, att min vägran orsakat henne förlusten av ett rikligt kommissionsarvode.

»'Önskar ni, att ert namn skall stå kvar i mina böcker, miss Hunter?' frågade hon.

»'Ja — om ni ej har något däremot, miss Stoper.'

»'För att säga sanningen, så tycker jag inte det tjänar något till', sade hon retligt. 'Ni vill ju inte antaga ens de allra bästa platser, och ni kan knappt vänta, att vi ska' lyckas skaffa er något jämförligt med vad som nu erbjudits er. God morgon, miss Hunter.'

Hon ringde, och betjäntpojken kom och visade mig vägen ut.

»När jag kom tillbaka till mitt rum, mr Holmes, och fann skåpet tomt och ett par räkningar liggande på bordet, började jag undra, om jag ej begått en stor dumhet. Om nu de där människorna hade en del besynnerliga infall och ville bli åtlydda på ett särskilt sätt, så voro de åtminstone beredda att betala för sina nycker. Det finns i England ej många lärarinnor, som få hundra pund om året. Och vad nytta hade jag väl av mitt hår? Många fruntimmer se bättre ut med kortklippt hår — kanske vore det händelsen med mig? Följande dag började jag på allvar tro, att jag begått ett misstag — dagen därefter var jag fullt säker på den saken. Jag hade nästan lyckats besegra min stolthet och funderade på att gå till byrån och höra efter, huruvida platsen ännu vore obesatt, då jag fick ett brev från herrn själv. Jag har det med mig här och skall läsa upp det för er:

»Bästa miss Hunter!

Miss Stoper har varit vänlig nog att ge mig er adress, och jag skriver nu för att fråga, om ni ej möjligen skulle ha ändrat ert beslut. Min hustru önskar mycket, att ni skall komma till oss; på min beskrivning tyckte hon, att ni skulle passa så bra. Vi äro villiga att betala trettio pund i kvartalet, eller ett hundratjugo pund om året, som ersättning för varje litet obehag, våra små infall kan förorsaka er. Vi äro inte särdeles fordrande eller svåra att göra till lags. Min hustru tycker om en egendomlig mellanblå färg och önskar att ni om förmiddagarna bär en klädning av den färgen. Men ni behöver ej själv skaffa er dräkt — vi ha en, som tillhört vår dotter Alice (som nu är i Philadelphia) och som nog kommer att passa Er. Vad det angår, att vi skulle be er intaga en särskild plats eller roa er på något särskilt sätt, så behöver den omständigheten ej