— 15 —
han tänker på stamfarn, som föddes och dog,
på sonen, som derför blef grefve, — allt nog —
och farfaderns far, salig gubben.
XII.
Kutryggig går bonden från morgon till qväll
och “asar i lera”; för en bagatell
han tvingas till herrgåln att hofva;
hans finkel är utspädd och tilltugget fint,
bänkvällingen mager och blandbrödet skrint,
klädpaltorna tunna och grofva.
Kring spiseln går käringen sotig och skygg,
som loppan på ”fässingen,“ och skjuter rygg,
hon kokar i grytan en smula
af utlakadt kött, men af vatten en så;
i sänghalmen kräla, som ”pankor,“ de små
benranglen, utsvultna och gula.
XIII.
Väl krämarn står tvärsäker inom sin disk,
som bakom ett bröstvärn, och väger ut fisk,
och mäter med nageln på tummet;
men får han en sticksmäll af min chambriére,
