— 17 —
XIV.
”ßeväringen“ drar opp ur magen sitt ”I“,
han har ingen ruter i käften, som vi;
vingbruten och yr uti ”mössa;“
som ”läsaren“ skakas han under en charge,
han går maladrette, som en harkrank, i marsch,
och ”vånglar bort axla med bössa.“
För honom är mötet en skärseld hardt när;
som yttersta domen — ja! så ungefär,
den stunden afbidar han häpet;
han tar inte saken förståndigt och kallt,
men åbäkar sig, som en igel i salt,
och tröttar så ut sig på släpet.
Han liknar en katt i en vindsglugg i kask,
är ranglig och lång, som en binnikemask,
och kan ej gå rak för den delen;
han ”bler änna sjuk, när han ser en upsér“,
är synbart generad i skärp och bandtler
och önskar han väl var ur selen.
Han kan icke röra en lem med behag,
ej klyfva ett halmstrå med piskan, som jag,
