— 43 —
Man ser en fördömd (som bränt bränvin kanske),
han hoppar barfotad bland bråddjup på de
hvitglödgade klippornas toppar;
de galna dæmonerna dansa i ring,
vällustiga ormar sig slingra omkring
de bildsköna qvinnornas kroppar.
Med giftiga stjertar de smekas med lust,
de stickas med gaddar, som eldgafflar just,
och nypas med glödande tänger;
på själarna lagas sen sjudhet buljong;
när saften är urkokt vid trollpackors sång,
de hängas att torka på stänger.
Sen följer oss pastorn till himmelens port,
när först han med helfvetet kända oss gjort
och gett oss af den qvintessencen;
på höjden de fåvitska jungfrur man ser,
och Petrus sen möter oss sjelf längre ner,
liksom en landshöfding vid gränsen.
Han förer oss in uti Abrahams sköt,
vår herde går efter, vi före som nöt,
förlägna, tafatta och dumma;
