— 44 —
der stånda vi inför all herrlighets sken,
så stumma, som stöder, på svigtande ben
och blygt våra samveten tumma.
XXXII.
I krogarnas qvalmiga, stinkande hål,
vid rånares orgier, ficktjufvars skrål,
en drinkare sörplar sitt finkel;
han gäckande super opp kläder och bröd
för barnen, som vråla af hunger och nöd
i armodets uslaste vinkel.
Han eger ej hjerta, ej känsla, ej vett,
de pussiga kinderna svälla af fett,
hans hud är af blodviten spräcklig;
af ohyra kräla hans trasiga plagg,
hans naglar de klösas, hans hår är som ragg,
hans utdunstning osund och äcklig.
Föraktad han kryssar sin lifsbana fram,
i laster, i nöd, uti nesa och skam,
han ses sina dagar föröda;
och nekar sist jorden åt honom ett skjul,
så får han väl multna på stegel och hjul
och korparna tjena till föda.