— 55 —
Med mössan på sned, och jag sjelf på treqvart,
som Jehu i sadeln jag skjuter en fart,
som går öfver stenar och stockar;
jag rycker i kapp med en syndaflod fram,
en hvirfvelvind lik i en molnsky af dam,
med fladdrande flygel och lockar.
I trettio vintrar jag stått vid min korps,
och tjenar väl ännu så långt jag förmår,
så troget, som riddaren damen;
jag ock efter skråmor bär trettio ärr,
och dubbelt så många mitt sto har, ty värr!
graverade på sin lekamen.
Allt, hvad som mig slumpen befaller, jag kan:
med trådar af silke jag kör in ett spann,
jag hugger en prime, tar en fana,
jag klipper med solingern, som med en sax,
och menniskohufvuden falla, som ax,
och trilla, som klot på en bana.
Om klingor, som halmpipor, brista en gros,
kronprinsens hussarer stå bocken ändå,
så stjernor för ögonen glimma;
