— 56 —
med stumparne slå vi och ge dem besked;
strök bukjord och betsel än, hängde vi med;
strunt i båd’ bandtäcke och grimma!
Så bra vi handtera buteljer och kort,
som stål och kurtis — ja, jag undrar ej stort,
om flickorna hålla oss kära;
mustachen vi skrufva och klä oss med smak,
vi äro förgyllda, ”ja till och med bak,”
och lefva för kärlek och ära.
Vid Bornhöft min förste rvttmästare dog,
den sista dryck vatten han fick, förr’n han drog
sin dödssuck — han drack den ur handsken;
och derför jag gömmer den, som en klenod,
af hämndlystnad jäser mitt eldfängda blod,
hvar resa jag tänker på Dansken.
Dock klyfde vi skallarna på dem bastant;
sä hjernorna sprutade, det mins jag grannt,
på pannornas hvalf crèpe de cocq’er;
vi öppnade brecher i magar och bröst,
att hjertan och inelfvor ramlade löst
och slängde som chaira berlocker.
