— 60 —
Kornetten ock följde, en handvänning blott,
som svalan i flygten ban stöp för ett skott
och släppte stigbyglar och tygel;
sqvadronen stack framåt, ohejdadt och flinkt,
den stupades fuchs följde med af instinkt,
och sprang reguliert på sin flygel.
Hans hjerta, det lifeget tillhörde oss,
ack, satan, hussarer! slapp derföre loss
i form af en blybit och nöp’et;
om handlofven sabeln var surrad så fast,
att, när vi dem skiljde, en fingerled brast
och tummen blef knäckt till på köpet.
Han stod på vårt bästa, han var oss så kär,
ej raskare ungdom stått under gevär,
och kastat sitt ben öfver svitsen;
och aldrig ett blod har jag sett mera rödt:
vi fällde en tår på hans liflösa kött,
och drömde om honom på britsen.
(Men hvad gagna snyftningar, olåt och skrän,
vi förr eller sednare måste derhän,
det går som en halfsväng på klacken;
