— 59 —
dock föllo vid Narva minst tio för en,
och kursen sig höjt till vår fördel, alltsen
en svensk rår på femton sköldungar.
Blindt, utan beräkning, det gick på sin hals,
vi störtade framåt och vägde ej alls,
som Münchhausen och hans gelikar;
tvertunder ett slagregn af kulor och skrot,
vi, utan att blinka, spärr-redo emot
kolonnernas spetsiga pikar.
Vi kommo, som örnar, och icke i smyg,
med rekognoseringspatruller och tyg,
och annat, som mjölkharar passar;
och derför, kamrater! så segrade vi;
ty lyckan den djerfve står merändels bi,
men skyr den, som kryper på tassar.
Det regnade ock en sjuhelfvetes gross
kanonkors och silfvermedaljer på oss,
som manna i öknen den gången;
vårt vapen vardt sedan ett hedersstandar,
och på hvarje sida en ”prinsens hussar”
står prydligt och håller om stången.
