— 71 —
klart fullmånan utgjöt sitt blodröda sken
på slottsfönstrens rutor och vårdtorn af sten,
omgifna af murgrön och häckar.
De framryckte stolt uti rotar och led,
de blottade fanan och sänkte’na ned,
kring stången hon slokande hängde;
allt var så högtidligt, sjelf vinden den teg;
det gick så ordentligt, ej hästhof ens steg
ett tum ur sitt led, när man svängde.
Det var deplojering, som dugde, min själ!
den gick utan ryckning, och snörrätt likväl,
de slöto borgtrappan helt nära;
der flögo de rasslande slagsvärden ut
och gåfvo en glittrande, klangfull salut
de aflidne kämpar till ära.
På mjölkhvita ston, som hvitulliga lam
så skinande, störtade Skottarne fram
till leken och fällde sin glafven;
de redo som stormen på hvitskummig våg,
så mulna som åskor, i blick och i håg,
som vålnader, stigna ur grafven.
