— 72 —
”Till laddning!“ patronerna insattes fort;
knappt ordet var utsagdt, förr’n tempot var gjordt,
”Fyr!“ vips tre karbinsalfvor genast.
Sen krutröken skingrats på Stjerneborgs slott,
ett tecken ej syntes till trupp, allt förgått,
som en rök, utom liken allenast.
De kastat om fålarne, jagat i språng,
hvaren till sitt hem efter skiljsmessan lång,
på skogsvägar trånga och gina.
Sen guldkungen drog från sitt jernbärarland,
har mångens trolofvade bortskänkt sin hand,
mång ryttare mistat de sina.
De, som skrefvos ut vid en aderton år
som fjunlösa piltar, med silfvergrå hår
som gubbar tillbaka nu vände;
och, liknande ekar, med mosslupna skägg,
på hvilka mång stridsyxa profvat sin egg,
ärrplöjde, krutsprängde, solbrände.
På moar och hedar de gula och blå
i massor nedmyllades; hem kommo få.
Rekryter med främmande vanor
