Sida:Silhouetter, klippta i papp, samlade af Doktor Dulcamara.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 75 —

"gick äran; hans bane vår olycka var.“
Så sad’ salig grefven, som var farfarsfar
till Wolmars blåögda Maria.
 
För Wolmar en skål, dito en för Marie!
kantinen är laddad, ack! bara slå i!
drick! följen exemplet, hussarer!
I gapet här nyss jag en "jungfru“ begrof,
ack! den, som kan rumla, har icke behof
af andra Penater och Larer.
 
Vi äro kamrater med raska manér,
och hänga ihop såsom långhalm och ler,
ej bakom hvarandra vi smyga.
Ack! infanteristen han saknar vårt lif,
vår anda, vår hållning och vårt tidsfördrif,
han krälar i stoftet; vi flyga!

När sist regimentet går hädan, och skali
afmönstras på kreten af sjelfva Walhall
vår Lancken oss möter och helsar;
han står der, som fordom, så öppen och glad,
och vi defilera förbi i parad
med multnade "dolmar“ och pälsar.