Skall den, uppå sin halfva stråt,
Se brud och brudgum skiljas åt?
Ack grymma lott! Men Clanens väl,
Din pligt, och höfdingens befäl,
Ej tåla uppskof, om än kort;
Fort då åstad! Fort, Norman, bort!
22.
Han lade af sin bröllopsskrud,
Men blicken dröjde på hans brud,
Ifrån hvars öga smög en tår,
Som han, ty värr, ej torka får.
Han mer ej tordes se ditåt,
Men modigt flög på stridens stråt.
Och i sitt lopp ej såg sig om
Förr än till sjön Lubnaig han kom. —
Hvad den var plågsam, denna färd!
Af svikna hoppets marter tärd,
Kom han ihåg, hur gladt och ömt
Han trogen kärlekslön sig drömt.
Dock mildrades förtvifvlans gift
Af törsten för en stor bedrift
Och bergsbons fröjd, då han drar ut
Att rusa fram bland svärd och spjut,
Och pligten som på honom låg,
Och hopp, att efter lyckligt tåg,
Beprydd med ärr och frejdadt namn,
Få sluta bruden i sin famn. —
