Hoppa till innehållet

Sida:Sjöfröken 1829.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

98

Raskt öfver stock och sten det bar
Som svalan öfver kullen far;
Och mod och kärlek på en gång
Sig gåfvo luft i denna sång:

23.

“På ljungen är min säng beskärd,
En sten får bli min hufvudgärd,
Min vaggsång klang af hårda svärd,
Långt från mitt hem och dig, Mari!
I morgon ärans bädd jag får:
Jag somnar af mitt banesår
Och värmes af din heta tår;
Men den ej väcker mig, Mari!

Ack, hvad du af vårt afsked led!
Hvad det uti mitt hjerta sved!
Jag törs ej tänka på din ed
Och hvad den låfvat mig, Mari!
Ej saknad får mitt hjerta nå,
När jag mot fienden skall gå,
Bör jag som sträckta bågen stå,
Och icke sörja dig, Mari!

Snart stundar kanske sorglig tid;
Dock, om jag stupar uti strid,
Din brudgum somna skall i frid,
Med tanken uppå dig, Mari!
Men återkommer jag en dag