Bakom sitt folk: hvad ovan syn! —
En page, som Riddarns värja bar (16)
Till slut hans enda följe var.
De andra gingo jemnt sitt stråt
Och stodo snart vid Rodriks båt.
Det var en verklig ögonfröjd,
Att se dem ifrån nästa höjd;
Ty hvarje krigare der stod
Var vald för styrka, växt och mod,
Ur hela Alpines stora slägt.
Det syntes ock på deras drägt,
På deras stolta steg och skick
Och deras krigiskt djerfva blick.
En sådan skara, fri och vild,
Var sjelfva landets sinnebild.
28.
Men Rodrik, som än dröjde qvar,
På stället liksom fjettrad var,
Just der, som stigen krökte af
Till Elins boning: trollets graf.
Han samma morgon, i sin harm,
Dyrt svurit, att med krigets larm
På kärleksqvalet göra slut
Och jaga Elins minne ut.
Dock strömmar dämmas ej med sand,
Ej fjettras eld med linneband;
Men ännu svårare det är
Att kufva kärlekens begär;
