Hoppa till innehållet

Sida:Sjöfröken 1829.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

134

Stolt hjorten kom fram med tiogrenshorn;
Smyg sakta, smyg sakta och listigt!
Hans spetsar de stodo som höga torn;
Gå sakta, gå sakta, ej dristigt!

Han mötte en hind med blodiga fjät;
Den vännen, den vännen var trogen
Hon varnade honom för jägarns nät:
Gå varligt, gå varligt i skogen!

Han hade en blick som kunde förstå;
Så sakta, så sakta går sången!
Han hade en fot som kunde gå på;
Han eljest, han eljest blef fången.”

26.

Fitz James knappt Elins varning hört;
Hans sinne då var alltför rördt,
Men nu han Murdochs falskhet märkt
Och Blancas sång hans misstro stärkt.
Han hastigt svärdet drog och skrek:
“Dö, eller yppa straxt ditt svek!”
Men Murdoch sig på flykt begaf
Och i sitt språng en pil sköt af,
Som snuddade vid Riddarns arm
Och fastnade i Blancas barm.
— Spring, Murdoch, spring, af hjertans grund!
Du eljest ser din sista stund;
Ty hämnarn du i ryggen har,
Som blixten het, som vinden snar.