Du Nordens harpa, som vid Fillans källa
På almen länge mossbelupen hängt,
Och suckat fram i vinden toner gälla,
Tills murgrönsrankor afundsjukt sig slängt
Omkring dig, och de klara samljud stängt —
O Sångarharpa! Du ej mer hörs skalla!…
I lund, vid bäck, en dyster tystnad rår,
Och dina toner fram ej mera kalla
Soldatens tjusning eller flickans tår.
Så var det ej i Skottlands gamla tid;
Då var din röst ej stum i högtidssalen:
Den fege muntrades af sång om strid,
Den stolta späktes vid de ömma qvalen;
Och hvarje ton, som Skalden på dig slog,
Uppmärksamheten mäktigt till sig drog
Hos sköna jungfrur, kämpar jettehöga;
Ty sångarn alltid till sitt ämne tog
Den tappra Riddarns bragd och Damens öga.
O! Vakna än en gång, fastän den hand
Är svag, som vägar att din trollsträng röra;
O! Vakna, fast min röst blott är ibland
Ett genliud af den ton du förr lät höra!
