Hoppa till innehållet

Sida:Sjöfröken 1829.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

138

Och tröttad af sin långa färd,
Beslöt han hvila sig en stund
Uti en mörk och lummig lund.
“Af alla mina äfventyr
Det sistas utgång mest mig bryr;
Men huru kunde jag väl tro
Att detta arga getingbo
Här skulle svärma ut så fort,
Som rustningen i Doune man sport?
Likt hundar stöfva de omkring,
Hör deras hvissling, stoj och spring!
Om härifrån jag vågar gå
De mig i sina giller få
Och äfventyret slutas dumt;
Jag dröjer här, tills det blir skumt!”

29.

Så småningom blef skogen mörk,
Lugnt slumrade båd' asp och björk,
Ur dvalan väcktes ugglan opp
Och räfven tjöt på kullens topp;
Men ännu var det lagom klart
För vandringsmannens dolda fart.
Med örat vaksamt, foten tyst,
Han lyssnade på minsta knyst;
När han på tå i gräset gick
Och öfver bergras klättra fick.
Men sommarnatten, fastän klar,
I kärr och skog så kylig var,