Sida:Sjöfröken 1829.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

160

Farväl med alla fredsförslag!
Men, stolte höfding, vet att jag
Kan visa ädelmod också.
Fast Gaeler här ej gömda stå,
Som rusa fram ur sina bon
Vid min signal; den minsta ton
Af detta lilla horn du ser,
Ett manstarkt understöd mig ger.
Men räds ej — aldrig än jag har
Påkallat hjelp mot ensam karl.” —
Ur slidan Gaelens värja flög,
Ej heller Sachsarns nu var trög;
Och båda stodo, fot mot fot
Och spets mot spets, i trotsigt hot.
Med hetta striden fördes snart
Och huggen haglade med fart.

15.

För Rodrik vad det illa nog
Att han sin goda sköld ej tog, (6)
Hvars sega hud och kopparspik,
Så ofta sagt åt döden: Vik! —
Ty utomlands i fäktkonst lärd
Blef Sachsarns klinga, sköld och svärd (7)
Och han i blinken redo var
Till både anfall och försvar;
Då Gaelen, fastän stark och vig,
Var mindre vand vid dylikt krig.
Fitz James tre gånger högg och stack,