Till platsen, der, med blottad arm,
Man kastade den tunga båll
Af gjutet jern till längsta håll.
Den öfningen man slutat re'n,
Men Douglas grep en jordfast sten,
Och se'n han den från marken ryckt,
Hven den åstad i hastig flygt,
Det längsta kastet långt förbi;
Och än i Stirlings park, tro vi,
Det kastas visas främlingen,
Af sagolärde gråhårsmän,
Som klaga att i våra dar
Den fordna kraft förfallit har.
24.
I parken höjdes bifallsrop
Af den bestörta, glada hop,
Och en med guldmynt proppad pung,
Fick Douglas af den trumpne kung,
Han vördsamt pungen emottog
Men guldet ut bland folket slog,
Som mer uppmärksamt nu såg på
Den starke, dystre, kämpen grå,
Tills hviskning genom parken flög,
Att arm så stark och själ så hög,
Blott funnos inom Douglas stam.
Och mången gubbes tår smög fram,
Då han med sorgsen ömkan såg
Det silfver som på hjessan låg,
