172
Och vinkade sin son till sig
Berättande om fordna krig,
Förr'n Douglas med den starka hand
Fördrefs ifrån sitt fosterland.
Och gummor talte om, hur skön
Han var, förr'n dessa motgångsrön
Hans kinder blekt och pannan plöjt
Och mången ynglings öga, nöjdt
Såg denna styrka, som i dag
Än öfverskred naturens lag.
Men ingen blick från hofvets folk
Var vänskaps eller minnens tolk,
Fast dessa Lorder, fordomdags,
I allting Douglas gjort till lags
Uppå hans minsta vink och ord,
Och gerna suttit vid hans bord,
Och mången gång i stridens larm
Försvarats af hans hjeltearm;
Ty sällan hofmän aktning ge
På den, som kungen ej vill se.
25.
Då alla öfningsspel man gjort,
Sist släppes lös en ståtlig hjort,
Att hetsas af ett vindthundspar,
Det bästa koppel kungen har.
Och djuret efter slutad lek
Var ämnadt skyttarne till stek.
Men Lyfra — som, trots låck och trug,
