Fast gubben darrhändt var och svag.
Men Elin Skaldens händer höll
Och ifrån hjessan kappan föll. —
Så Majsoln fram ur molnet går
Och annat skick naturen får —
Förvånad stod nu hvar soldat
Och sjelfva Johan Brent blef flat
Och såg på denna englabild,
Liksom från himlen sänd, så mild.
8.
Hon sade oförskräckt: “Min far
En vän af krigsmän alltid var;
I läger han dem ömsint skött,
På ärans fält han med dem blödt;
Och dottren till en biltog man
Ej af de tappra skymfas kan.”
Då sade Brent, städs lika djerf,
I goda, som i onda värf:
“Jag blyges för mitt gäckeri;
Din far, sad' du, är fågelfri?
En sådan dom jag också fått
För det på jagt jag gerna gått.
Min Rosa, ack!” (en tår så trind
Föll ned på krigarns bruna kind).
“Om Rosa än i lifvet är,
Har hon din ålder ungefär! —
Kamrater! Jag går till Kapten
Och snart J här mig återsen.
