Vår harpa barnet söfva skall;
Vi lära gossen sagans skrift,
Och till hans första krigsbedrift
Vi muntra honom mången gång,
Med strängaspel och hjeltesång.
I krig och frid, i sorg och ro,
Tillsammans vi med honom bo
Och lemna honom icke förr,
Än, sörjande, vid grafvens dörr
Vi med hans anförvandter stå,
Och till hans likfärd harpan slå.”
“Vi Söderlänningar”, sad' Brent
“Ej långa slägtregister känt,
Och aldrig jag begripa lärt
Att dylikt kram är något värdt;
Dock, Gud välsigne, på allt sätt
Min fordne, ädle herres ätt!
Om jag ej jagat i hans skog,
Men flitigt odlat med min plog,
Jag sluppit sorger och besvär
Och icke gått som flygting här.
Kom, arme gubbe, då med mig!
Jag till din herre följer dig.”
12.
Han fick en nyckelknippa fatt,
Som på en rostig jernkrok satt,
Och gick förut med påtändt ljus,
I sorgens och förtviflans hus.
